Barbara på bio

Den nya läkaren kommer till landsortssjukhuset. "Berlin, Charité", hon kommer från en fin medicinutbildning i den stora staden, vet hennes kollegor redan. Några vet ännu mer om henne redan innan de träffats. Hon är tystlåten, svarar knapphändigt, ler aldrig, söker inte kontakt med sina nya kollegor. I ljudlösa scener följer vi henne genom hennes nya arbetsplats, hem till den nya lägenheten. Man skulle kunna låta tankarna vandra till hur det kändes när man själv flyttade till sina första egna rum. Men i Barbaras fall har hon inte valt själv att flytta dit.

Efter att ha ansökt om tillstånd att lämna landet har hon blivit förflyttad till ett litet sjukhus på landet och anvisad en lägenhet hos en snipig kvinna som behandlar henne nedlåtande och med säkerhet rapporterar till Stasi vad Barbara gör varje stund på dagen och natten. Vem mer är utsedd att spionera på henne? Säkerligen någon av sjukhuskollegorna, men vem? Den fientliga sjuksköterskan eller den vänlige överläkaren? Inget att undra på att Barbara är fåordig och inte svarar på vänlighet.

På cykel tar sig Barbara till och från sjukhuset och ger sig ut på utflykter i trakten. Försöker hon skaffa sig en hemkänsla? Nej, hon söker hela tiden efter sätt att ta sig därifrån. Landskapet är skönt och det växer vackra blommor i trädgårdarna, men hur kan man leva i ett land där ens möblemang regelbundet vräks över ända av hånfulla Stasi-officerer? Även om livet om dagarna vore tillfredsställande, hur skall man stå ut med att det varje kväll parkerar en bil på gatan med en man som övervakar ens vardagsrumsfönster?

Medan handlingen långsamt rör sig framåt hinner man meditera över det absurda i DDR och hur det höll sitt folk som trälar. Om någon inte vill leva under landets myndighet vore det naturligt att låta hen lämna landet, men istället blir hen straffad, förnedrad och övervakad ännu hårdare. Man tvingar människor att skämmas för att de vill emigrera, när man själva borde skämmas för att man skapat ett land där människor inte vill stanna och där man byggt upp en intern spionapparat för att skvallra på medborgarna och hålla dem i schack. Det äcklar mig hur diktaturer belönar skvallerbyttor och mobbare för deras nedriga beteende.

Filmen är lika inåtvänd som Barbara. Inga åsikter eller känslor skrivs en på näsan utan skymtar fram i bisatser eller ordlösa scener. Stillheten på landsorten bryts bara av korta bud från omvärlden, men det är de buden som får några att drömma om ett annat liv.