Lenny Kravitz på Gröna Lund

Så många av Lenny Kravitz sånger har låtit som tidlösa klassiker från första lyssningen. Men en gedigen musikalitet rotad i jazz och soul lät han som en rockgud som plockat med sig det bästa ur 1900-talets musikhistoria. Nu står han på Gröna Lunds stora scen, en halvljummen försommarkväll.

Come On Get It börjar han med, en helt rätt uppmaning till den stora och hängivna publiken, följt av Always On the Run, American Woman och det första mellansnacket som visar att han bryr sig om sin publik. Bandet inklusive blåssektion består av musiker som är kunniga och samspelta, och Lenny Kravitz musik gör sig bra live under bandets fingrar. Mjuka, fina It Ain't Over 'Til It's Over går över i Mr. Cabdriver, som följs av två långa jazzsolon mellan trumpetare och keyboardist. Mmm, de tonerna i sommarnatten kan nästan väga upp att Jazzfestivalen flyttar inomhus till hösten.

Huvudpersonen kommer tillbaka in på scenen, kör titellåten från senaste albumet Black and White America och säger att han skulle vilja flytta hit - om han hade någonstans att bo... Femhundra lägenhetsdörrar stod öppna för dig efter de orden, Lenny! Efter underbara Stand By My Woman kommer det två låtar med starkt postiva budskap; nästan tjugo år gamla Believe och Stand från förra året. Men då börjar tyvärr ljudet bli sämre; visst har det mullrat hela tiden, men nu dränker den ibland Lenny Kravitz fantastiska röst.



 Rock Star City Life är i alla fall så rockig som den låter, och Where Are We Running likadan - råa men nästan anonyma. Det är nästan så att han tappar greppet om publiken, men så får vi sjunga med i I Want To Get Away, och då är vi tillbaka i gemenskapen med Lenny Kravitz igen. Och så signalerar trummorna nästa välkända låt! När Lenny Kravitz har hängt på sig rätt gitarr slår bandet sig lösa i Are You Gonna Go My Way. En så genialisk låt, rock'n'roll med hjärna! Det stämmer ju förresten in på så mycket som Lenny Kravitz har skapat.

Men vad är det här, bandet går av scenen och roddarna börjar rulla ihop sladdar. Det saknas ju en låt, och ett viktigt budskap! Ja, alla kommer tillbaka för slutorden, Let Love Rule, den ljuvliga sävliga men inte slöa rockballaden. Publiken som inte vill gå hem får sjunga medan Lenny Kravitz wailar som en James Brown-soulpastor.

De bästa konserterna spelas av begåvade musiker med ett bra material och mycket kärlek till publiken. Lenny Kravitz har allt det; ett gediget band, tidlöst bra låtar, samspel med publiken, en gudomlig uttrycksfull och därtill charm och ett leende som blixtrar upp till berg- och dalbanans topp. Jag saknade låten Fear, men med så mycket guld i övrigt kan man bara vara tacksam för en bra kväll.