De två paren skrattar stelt, kramar om varandra och pratar forcerat. Alla är klädda i vitt, ansiktena är vitsminkade med mörka kontaktlinser som ger dem skarpa dockögon, och den inbjudande soffgruppen är också vit med svarta detaljer. Det är över fem år sedan de gamla vännerna sågs. Alla är spända, inget får gå fel, och värdinnan är så upphetsad och fylld av välvilja att hennes leende håller på att spricka. Men i inskjutna repliker, som är ekon från vad som skall komma, får vi veta att kvällen kommer att sluta i katastrof. När katastrofen väl utvecklar sig, är det istället de banalaste replikerna från den sockersöta inledningen som bubblar upp som ekon.
Den andra konflikten gestaltas när husets värd ifrågasätter att det gästande paret verkligen gjort någon nytta under de fem åren som de arbetat som läkare i ett krigshärjat afrikanskt land. Det utmynnar i en berättelse om hur en organisation som arrangerar så att läkare och sjuksköterskor reser till fattiga länder i behov av sjukvård, egentligen uppstod för att grundaren ville imponera på den afrikanska flickan han nyss mött. Det tycker jag är en oärlig och cynisk relativisering av människors vilja att göra gott mot andra. Visst börjar det stå klart att internationella hjälporganisationer ofta dränerar länder på inhemsk kompetens för att de kunniga anställs till kontorsjobb och konferenser, hellre än att använda sin kunskap ute på fältet. Men att som pjäsförfattare i ett välmående i-land dra alla hjälporganisationer och deras intentioner över en kam på sättet som görs i pjäsen kan jag bara se som oansvarigt och fegt.
Den tredje och viktigaste konflikten, som gärna kunde få tagit större plats och inte bara antytts in i det sista, är det som de två läkarna varit med om under sin tid i Afrika. När detaljerna kommer fram och det stora sveket uppdagas blir det verkligen som att skåda Guds ansikte, fruktansvärt och genomborrande, för vem kan stå lugn när ens samvete skall genomlysas och dömas? Vem som är den hårdaste domaren av Gud, omvärlden och gärningsmannen/kvinnan själv är svårt att säga i pjäsens slutögonblick. Kanske lämnar pjäsen handlingen litet för tidigt, men hellre det än att få moraliteter skrivna på näsan. Jacob Erickson, Per Grytt, sandra Huldt och Åsa Persson är mycket säkra och väl samspelta i sina roller, och regin gör föreställningen tät, spännande och sevärd.
Länk till Teater Galeasen
Föreställningen vi (!) såg väcker verkligen många tankar. Du såg ju de mörka linserna, det missade jag. Men den vita färgen.. dockmänniskorna. Det vita medelklassiga, oskuldsfulla som egentligen på olika sätt står i stor skuld.Kan inte låta bli att tänka på "Ljust & fräscht" boken/föreställningen. Och så rummet som egentligen ingenting betyder, som går att plockas bort, dras undan - kvar finns ändå katastrofen..
SvaraRaderaDet är intressant med å ena sidan den privata katastrofen, som följer paren vart de än går, och å andra sidan den kollektiva katastrofen som går att lämna och om man så vill blunda för.
Jag lyssnade nog inte så uppmärksamt på berättelsen om hur organisationen uppstod, men jag tänkte mig nog inte att ngt av det som sades var pjäsförfattarens åsikter. Snarare påståenden som vi som publik fick ta ställning till, och fick filtrerade genom de olika personerna.
Som sagt, en tankeväckande pjäs!
Det du sade om skådespelarnas vitsminkning fick mig att tänka på att det är som att de har försökt att lägga en ren yta utanpå sig själva, fastän de är fulla av ilska och oro (och det kanske inte ens är något annat än helt mänskligt).
SvaraRaderaNu har jag tänkt litet mer på det som tog mest plats, den forcerat glättiga stämningen på parmiddagen. Först tänkte jag att det inte var något nytt och inte kunde ge något. Men nu tänker jag att stämningen nog blev extra spänd av att det ena paret hade en så svår tid bakom sig, och inte visste hur de skulle prata om det, och att det andra paret ännu mindre visste hur de skulle prata om det och kanske också hade komplex för vad de själva inte gjort för att göra världen bättre. Och den här ursäktande, relativiserande passagen i mitten kanske kan ses som lata medelsvenssons ursäkter för att de inte engagerat sig i något viktigt.