lördag 11 februari 2012

Kort möte på Stockholms Stadsteater

Hur börjar en kärlekshistoria? En kärlekshistoria som inte borde bli av, en mellan två människor som är gifta på var sitt håll? Noël Cowards pjäs Brief Encounter har spelats ända sedan 1936. Som inledning visas svartvita bilder från 1939, men den bakgrunden är egentligen helt onödig. Det som utspelas mellan de två, Laura Jesson (Helena Bergström) och Alec Harvey (Jakob Eklund) behöver ingen yttre ram.


På Stadsteaterns stora scen står rekvisita lika lovande som en julkalender. Där är en kafédisk, där några bord och stolar, där en soffhörna, en perrong i miniatyr och en dörr i jätteformat. Och ja, det kommer ett tåg och kör på rälsen längst fram på scenen. På järnvägskaféet träffas de två först av en slump, men slumpen skall inte underskattas. Allra minst när den gång på gång får deras trevande möten att framstå som simpla, smutsiga eller till och med underhållande i andra människors ögon.


När Jakob Eklunds stämma mjuknar hör man allvaret i situationen och i hans känslor. När jag bara lyssnar på honom blir jag gripen av stämningen, som pendlar mellan komplicerad och ödesmättad. Men framför honom sitter alltid Helena Bergström, med sin entoniga röst som hon bara kan modulera med pålagda stamningar. Närbilderna som blåses upp på filmduken i fonden blir en plåga i sin övertydlighet. Jag försöker kisa så att jag bara skall se och höra Jakob Eklund, som är föreställningens behållning. Men nej, Kort möte är inte värd det extrahöga biljettpriset.

Länk till Stadsteaterns sida om Kort möte

Foto: Carl Thorborg

3 kommentarer:

  1. Intressant att du tyckte Jakob E var behållningen. Jag hade gärna sett andra i rollerna. Jag gillade musiken, det lugna tempot och scenografin. Däremot blev jag inte imponerad av skådespeleriet. Men jag tyckte ändå att det var en skön verklighetsflykt, lite mysigt att vara i stämningen en stund. Inget minne för livet men njutbart i stunden.

    SvaraRadera
  2. Så bra att du var nöjd med din kväll! Det var fler saker jag inte tyckte om: stationspersonalen var mest irriterande distraktioner, Men det är ju bra om människor tycker annorlunda och gillar föreställningen.

    SvaraRadera
  3. Teater ger så olika beroende på våra förväntningar, det är ju en del av tjusningen med teatern. Om det bara vore för skådespeleriet, att få de starka känslorna att nå ut, då instämmer jag helt in din bedömningen. Men det jag menar är att ibland går det att hitta njutning även om det inte perfekt.

    Men visst, filmen sägs vara mer känslostark även utan fysisk kontakt och det känns väldigt långt från denna föreställning.

    SvaraRadera