fredag 17 februari 2012

Järnladyn

Under sin långa politiska karriär, inklusive de elva åren som premiärminister i Storbritannien, var Margaret Thatcher ifrågasatt på många områden. Inom hennes eget konservativa parti såg en del hennes enkla bakgrund som skrattretand, och hennes politiska motståndare målade ut henne som slaktare. Hon kunde också hållas upp som en dålig förebild för kvinnor, för skulle kvinnor behöva bli hårdare än män för att få respekt? Svaret på den frågan är (och det önskar jag att alla höll med om) att kvinnor skall få vara precis hur feminina eller hänsynslösa de vill utan att mätas med andra mått än människans, att människovärdet för blyga eller outbildade män och kvinnor är lika högt som för andra, och att intelligens, hårt arbete och en förmåga att hålla huvudet kallt i svåra situationer bör respekteras i vilken figur som än visar upp dem.

I många diskussioner kring filmen Järnladyn för man fram en "minsta gemensamma nämnare", att Thatcher är värd att beundra för att hon hade fasta åsikter och framhärdade i dem. Det tycker jag inte är en tillräcklig förklaring. En maktberusad person med galna åsikter kan driva ett land i krig eller ekonomisk kris, vare sig han/hon omger sig med ja-sägare eller stänger öronen för alla motsatta uppfattningar. I dagens komplicerade samhällsbygge är det svårt att alltid hitta en tydlig lösning, eller att veta om ens motspelare (andra statsöverhuvuden) spelar falskt eller menar allvar. Ibland kan bara eftervärlden avgöra om en politik var riktig, ofta fortsätter diskussionerna och åsikterna går isär.


Filmen visar en Thatcher som retar sig på att hennes partikollegor, under de omfattande strejkerna i olika samhällsområden, ville böja sig för kraven inte för att de tyckte att de var rätt, utan för att de fördes fram med de högsta skriken och med våld. Men Margaret Thatcher ville inte låta ett våldsamt motstånd tvinga henne från att göra det hon ansåg vara rätt, och tog striden med fackföreningarna. Att hon vuxit upp med att hjälpa till i sin fars affär och visste vikten av att balansera kassan, hålla affärerna igång och varje dag börja om från början är ännu en enkel förklaring, men retoriskt snygg, och den gör sig bra på film.

Det levereras många effektiva citat i filmen; visdomsord Margaret lärde sig av sin far, kärnfulla repliker hon kunde komma på i stunden, reflekterande sammankopplingar mellan dåtid och nutid. Historien är uppbyggd kring många nyckelscener. Flera av dem badar i känslor, antingen jubel över framgång, folkets ilska vid impopulära beslut, skräck och sorg över blodiga terrorbrott. Margaret Thatchers person och hennes inre energi lyser varje gång i samlingen av propert klädda män, både som ung (spelad av Alexandra Roach) och som vuxen (spelad av Meryl Streep).


Men ovanpå allt är lagt långa scener från nutid, med en åldrad Margaret Thatcher, som är svag efter en stroke och fortfarande talar med sin döde make Denis. Den svåra uppgiften att spela en gammal människa gör Meryl Streep mycket bra: tyngden och långsamheten i tal och rörelse är mycket äkta. Men scenerna med en förvirrad Thatcher känns spekulativa och litet olustiga, speciellt som hon fortfarande lever men är svag. Det patos de verkar vilja tillföra känns osmakligt och irrelevant. Om man ville visa kontrasten mellan att ha haft ansvar för att kontakta andra statsöverhuvuden och att bli skuffad åt sidan i pressbyråkön, hade man hellre kunnat visa de mer vitala åren under 1990-talet, vilket hade intresserat mig mer.

En spelfilm kan inte sammanfatta ett helt liv, men i det här fallet kan den påminna om en mycket viktig person under 1900-talets historia. Jag var alert och imponerad hela tiden filmen varade. Men när jag kom ut från filmen mindes jag inte så mycket. Mellan soundbites, känslostormar och en svag åldrad baronessa fanns det en hel del fakta, men inte så mycket substans.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar