Hemvändarkväll med Klungan och Säkert!

Det är ett riktigt generöst program som spelas upp på Cirkus: först Klungans föreställning från i somras, Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, sedan en konsert med Säkert! och sist en sammansmältning av båda grupperna med jultema. Fyra timmar av scener och sånger man kan skratta och klappa högt åt, och alla med en ton av vemod som blir starkare när man tänker efter.

Jämfört med sketcherna i det genialiska radioprogrammet Mammas Nya Kille har Klungan på scenen tid att måla ut stämningen i scenerna, och också rum att brodera ut med rekvisita och kroppsspråk. Ridån går upp för en halvt psykedelisk, halvt mysig scen som skulle kunna varit hämtad från ett barnprogram på 70-talet. Där finns flygande fåglar på pinnar, en rund mjuk trappa, en svajande fågelmänniska med filosofiska funderingar, och ett par gubbar med rutiga skjortor, bockhuvuden och ett svårdefinierat uppdrag. Det hela är en drömvärld - inköpt av en annan gubbe för ett trettiotal år sedan. Han har börjat tröttna på den och skulle vilja sälja av den, men den svajande fågelmänniskan drar ju ned värdet.

En del scener är utdragna litet väl långt, men andra är fantastiska. En förvirrad man börjar med släkt'n-forskning, för att få någon förståelse för hur hans liv blivit som det är. Lika obegripligt som hans liv är, är hur han skall gå till väga med släkt'n-forskningen. Han drar desperat i de tåtar han finner tills det blir stopp. Hoppas att han får ett svar någon gång, innan han blir för besviken. Sedan får vi komma hem till Katlas familj, och det är mer surrealistiskt än man kunnat ana!

Jag tycker om att se hur olika delar av en köksinredning rullas fram och tillbaka över scenen och pusslas ihop med varandra. Det är inget nytt, fräscht kök utan ett litet slitet, med kakel och skåp i aprikosa och gula färger från 80-talet. Ett sådant kök som många vuxit upp med och fortfarande har kvar, om de inte upptäckt renoveringstrenden.

Annika Norlin och Säkert! inleder mjukt och frågande, men går vidare med sina starka kort som Honung, Dansa, fastän, Vi kommer att dö samtidigt och Isarna. Bandet är omgivet av en dunge av strålkastare som tyvärr bränner nya hål i näthinnan i varje refräng. Ljudet är däremot bra, förutom att det under låten Fredrik blir så skrälligt att det är svårt att höra orden. Men under takterna fram till höjdpunkten i Allt som är ditt är det bara rätt att ljudet blir tyngre och skrälligare. Fastän publiken sitter ned är rummet fyllt av energi.
Musiken mjuknar och Är du fortfarande arg? skulle vara en perfekt avrundning på en vanlig konsert. Men då irrar Klungan upp på scenen igen!

Vackra jullåtar varvas med gubbar från Klungans persongalleri. Det är obetalbart när Thunder smyger fram till trummisen Daniel Berglund och börjar snacka med honom. Man inser att Thunder haft trummis-drömmar sedan mellanstadiet, och inför en begåvad musiker som Berglund, "Master Drummer on Earth" som kan "mata ut jordbävningsljud", då är det Thunder som blir en sådär liten liten trasig stackare som skulle behöva räddas av en stor stark en. Men så berättar Thunder att han faktiskt kan trumma tvåtusen slag på 20 sekunder! Det är så snabbt att bara hundar kan höra det. Hårdrockshundar. Det känns tryggt att höra att Thunder har kontrollen igen. Nu kan jag sova lugnt fram till jul. Tack, Klungan och Säkert!