Niceville

Eugenia, med smeknamnet Skeeter, återvänder till sin lilla hemstad efter att ha studerat i New York. Med nya erfarenheter i bagaget ser hon med en helt annan blick på hur familjen och de gamla vännerna lever. De är alla välbeställda och har råd att ha hemhjälp. Ja, de är så välbeställda att de har råd att bygga egna toaletter åt de svarta kvinnor som sköter matlagning och städning i deras hem. De maskerar det som vänlighet, men det kommer av beröringsskräck och djupt liggande rasism. Slaveriet är avskaffat, men svarta och vita skiljs åt i Mississippis lagar och i vardagen.

Varje morgon kommer bussen, och de svarta kvinnorna i sina välskötta hemhjälpsuniformer kliver av och går till familjerna där de arbetar. Varje kväll åker de hem och får krama sina egna barn, som någon annan har tagit hand om.

Kvinnorna som anställer hemhjälper är uppklädda, sminkade och friserade enligt sextiotalsmode, men några detalj i färgval, skärning och hårvolym är förvridna, så att de liknar rovlystna insekter. De är Skeetersgamla vänner, men deras attityder mot sina hemhjälper skrämmer henne, och själva blir de upprörda när hon går ut i köket för att prata med Aibileen, Minny och de andra som har lagat maten och tar hand om barnen.

När Skeeter pratar med kvinnorna, då får hon höra historier om hur de svarta kvinnorna behandlas som familjernas egendom, hur de hunsas med och ses ned på. Jag förstår verkligen inte hur de här vita husfruarna kan se ned på kvinnorna som tar hand om det allra dyrbaraste: deras egna små barn. Och jag förstår det ännu mindre med tanke på att husfruarna själva varit små - och tagits om hand av samma svarta kvinnor, i många fall!

Aibileen och Minny och de andra som berättar sina historier gör dem så mycket mer rättvisa för att de är så sakliga och håller tillbaka sina känslor. Viola Davis (Aibileen) visade redan i Doubt/Tvivel vilken god skådespelerska hon är, och blev Oscarsnominerad för det, med all rätt. Octavia Spencer (Minny) har ofta fått spela halvgalen och irriterande, men här är hon så värdig och lugn som rollen kräver. Bra, för det är med dem hela filmen står och faller, eftersom de övriga bara behöver spela unga yrhättor och/eller känslokalla husfruar.

Vare sig de blir uppskattade av sina arbetsgivare eller ej, kan kvinnorna i köket för alltid känna sig stolt över det goda arbete de har utfört. Speciellt kan de känna sig stolta över all kärlek de har gett till undanskuffade barn. Många av dem kommer säkert att minnas orden som Aibileen lärde dem som små: "You is kind. You is smart. You is important."