Åh, vilket vackert sommarhus, som klippt ur en inredningstidning. Av bara de öppna, ljusa ytorna, rottingbänken och det starka solljuset som faller in från sidan ser man att man här kan leva livet lätt och bekymmerslöst. Kanske för lätt. Som kusin Adèle berättar i förtroende: de här människorna strövar omkring och äter och sover, men har inga mål i livet, inga passioner. En del njuter av att leva så, en del orkar inte med det.
Vilka är de här bekymmerslösa människorna? Det är den vuxne sonen Knut, konstnären som inte får någon tavla såld, och hans föräldrar, som har byggt huset åt honom. Gerhard Hoberstorfer spelar Knut avslappnat och äkta, och lika genuina är Niklas Falk och Yvonne Lombard som hans föräldrar. De småbråkar med varandra som om de verkligen gjort det i ett helt liv, och alla repliker faller naturligt. August Strindbergs handling har hamnat i vår tid, och pjäsens innehåll visar sig vara helt tidlöst.
Inte lika bekymmersfri är Knuts hustru Kerstin (Petronella Barker), som ofta verkar osäker på om man driver med henne. Men jag önskar ändå att hon inte hade spelats i ett så uppskruvat tonläge, för det klingar illa mot makens tillbakalutade lugn. Ännu värre blir det när Adèle (Josefin Ljungman, också på hög volym) traskar in och oombedd börjar ordna med småsaker i Kerstins hem. Deras högljudda gräl blir teatraliskt och bryter av mot lättsinnigheten som gör pjäsen så stark.
Vad sysselsätter sig de bekymmerslösa människorna med, när de nu inte har några plikter annat än att bada för sin hälsas skull? Som i så många små, instängda kretsar har de inget annat att prata om än andra människor och deras moral. "Han ser ut som om han vore en dålig människa" säger fadern förstrött om Knuts porträtt av vännen Axel. Man talar halvt på skämt, halvt på allvar om kärleksförbindelser - mellan fadern och Adèle - mellan Kerstin och Axel?! Kerstin tar illa vid sig av att Knut skämtar så lättsinnigt om det. Men det var ju faktiskt så att Axel förra sommaren reste ifrån dem i hast, som om han drabbats av en passion som han antingen måste fly till eller fly från.
Nej, Axel (Johannes Bah Kuhnke) är inte heller en av de bekymmersfria människorna. Han är vänlig och glad, och omtyckt av såväl Knut och Kerstin som av Adèle. Men där en viss sorts bekymmerslös människa kan leva i ett kärlekslöst äktenskap bara för bekvämlighets skull, har istället Axel skilt sig från sin fru och sina barn, trots att det gjorde honom ont. I närvaro av en människa som inte kan lägga lock på sin passion och ljuga om den, drivs dolda känslor fram i ljuset. Några av personerna har ett val, att fortsätta som innan eller att fatta ett beslut och stå för konsekvenserna. Vem kommer att våga? Vad kommer att hända?
På bara en timme hinner flera relationer och några få skymtar av kärlek visas upp och dissekeras. Strindbergs välformulerade replikskiften ifrågasätter och förklarar det som händer. Känslolägen växlar på en sekund när fel person kommer in i rummet. Jag önskar att Josefin Ljungman låtit mindre barnslig och trotsig, och att Petronella Barker visat mer lyhördhet och fler nyanser. Men alla andra skådespelare är så trovärdiga och tonsäkra, att den här väl balanserade pjäsen är en njutning att se.
Länk till Stadsteaterns sida om Leka med elden
Vilka är de här bekymmerslösa människorna? Det är den vuxne sonen Knut, konstnären som inte får någon tavla såld, och hans föräldrar, som har byggt huset åt honom. Gerhard Hoberstorfer spelar Knut avslappnat och äkta, och lika genuina är Niklas Falk och Yvonne Lombard som hans föräldrar. De småbråkar med varandra som om de verkligen gjort det i ett helt liv, och alla repliker faller naturligt. August Strindbergs handling har hamnat i vår tid, och pjäsens innehåll visar sig vara helt tidlöst.
Foto: Carl Thorborg
Inte lika bekymmersfri är Knuts hustru Kerstin (Petronella Barker), som ofta verkar osäker på om man driver med henne. Men jag önskar ändå att hon inte hade spelats i ett så uppskruvat tonläge, för det klingar illa mot makens tillbakalutade lugn. Ännu värre blir det när Adèle (Josefin Ljungman, också på hög volym) traskar in och oombedd börjar ordna med småsaker i Kerstins hem. Deras högljudda gräl blir teatraliskt och bryter av mot lättsinnigheten som gör pjäsen så stark.
Vad sysselsätter sig de bekymmerslösa människorna med, när de nu inte har några plikter annat än att bada för sin hälsas skull? Som i så många små, instängda kretsar har de inget annat att prata om än andra människor och deras moral. "Han ser ut som om han vore en dålig människa" säger fadern förstrött om Knuts porträtt av vännen Axel. Man talar halvt på skämt, halvt på allvar om kärleksförbindelser - mellan fadern och Adèle - mellan Kerstin och Axel?! Kerstin tar illa vid sig av att Knut skämtar så lättsinnigt om det. Men det var ju faktiskt så att Axel förra sommaren reste ifrån dem i hast, som om han drabbats av en passion som han antingen måste fly till eller fly från.
Nej, Axel (Johannes Bah Kuhnke) är inte heller en av de bekymmersfria människorna. Han är vänlig och glad, och omtyckt av såväl Knut och Kerstin som av Adèle. Men där en viss sorts bekymmerslös människa kan leva i ett kärlekslöst äktenskap bara för bekvämlighets skull, har istället Axel skilt sig från sin fru och sina barn, trots att det gjorde honom ont. I närvaro av en människa som inte kan lägga lock på sin passion och ljuga om den, drivs dolda känslor fram i ljuset. Några av personerna har ett val, att fortsätta som innan eller att fatta ett beslut och stå för konsekvenserna. Vem kommer att våga? Vad kommer att hända?
På bara en timme hinner flera relationer och några få skymtar av kärlek visas upp och dissekeras. Strindbergs välformulerade replikskiften ifrågasätter och förklarar det som händer. Känslolägen växlar på en sekund när fel person kommer in i rummet. Jag önskar att Josefin Ljungman låtit mindre barnslig och trotsig, och att Petronella Barker visat mer lyhördhet och fler nyanser. Men alla andra skådespelare är så trovärdiga och tonsäkra, att den här väl balanserade pjäsen är en njutning att se.
Länk till Stadsteaterns sida om Leka med elden
Sitter precis och funderar på vad jag ska se om några veckor tillsammans med en väninna... denna intresserade mig när jag läste om den på Stadsteaterns sida, och nu känns den som ett ännu mer intressant alternativ.
SvaraRaderaDen här är jättebra, och även Vänner som också går på Stadsteatern. Det finns mycket bra att se just nu!
SvaraRaderaVänner är jag också nyfiken på men den verkar inte gå den 12/11 när vi ska gå :( På lördag ska jag se en helt annan sak, med några andra vänner, "Riktiga män". Till den är jag så där lagom skeptisk.. men det kan ju funka.
SvaraRaderaAha, då är den här pjäsen ett bra val (och kanske en motvikt till lördagen). Ha det så bra!
SvaraRaderaNu har jag sett Leka med elden och inser att vi har exakt samma invändningar... Kerstin som kommer in ungefär 2 sek försent i dialogen, och är så teatral att det stör rytmen och så lilla Adèle som inte heller verkar ha funnit formen. Den stora behållningen var att se Hoberstorfer som Knut, vilket skönt tillbakalutat men aktivt spel! Och så gillade jag texten, en Strindberg som fungerar utmärkt för 2011 års publik!
SvaraRaderaJag tror inte jag bloggar något själv om pjäsen, men ville ändå säga några ord här till dig..
Bra att få höra vad du tycker! Visst är den aktuell och trovärdig utan att kännas moderniserad! Och visst är Gerhard Hoberstorfer avslappnad på ett både skönt och litet kusligt sätt, genom allt som händer. En riktigt sevärd pjäs. Strindberg är så smart och vågad!
SvaraRaderaTill slutt lyckades även jag se detta pjäs, den sista föreställningen. Och jag gillade den, den övertygade och kändes aktuell. Och skådespelarna kunde sina roller och gav. Ser fram emot Strindbergsåret!
SvaraRaderaHelena, vad bra att du tyckte om pjäsen och skådespelarna! August Strindberg skrev verkligen pjäser som fortfarande kan säga så mycket. Det finns mycket kvar att se fram emot under Strindbergsåret!
SvaraRadera