Hur vinner man publikens hjärta? Man skriver om myglande myndighetspersoner, som i sin tur kryper för en högre överhet, en överhet som visar sig vara falsk och bedrar dem alla. Och så skriver man med humor, och låter alla bli lurade till slut, så att kritiken inte blir för uppenbar för dem som egentligen är måltavlan.
Stadsteaterns uppsättning av Gogols Revisorn är framflyttad till att utspela sig under Stalintiden, istället för under tsarväldet. Den tidsförskjutningen fungerar väl, och gör det möjligt att ha kvinnor i rollerna som byns sjukhusföreståndare och postmästare. Ja, det är ett gäng med typer vi får se på scenen; domaren, läraren, borgmästaren och hans hustru, alla med sina givna roller i den lilla byn och med långa historier av att ta mutor och förse sig själva litet extra. Så alla får ju panik när det ryktas att en revisor är sänd från Moskva för att gå igenom deras affärer!
Hur kan man dölja att man tagit emot mutor? Med mer mutor, förstås. När en okänd man med fina vanor och höga krav syns till på värdshuset, sluter man sig till att det måste vara revisorn, och alla berörda viker sig dubbla för att allra ödmjukast ta emot den höge gästen och göra hans tillvaro i den lilla byn bekväm.
Men den fine gästen är skojaren Chlestakov (Henrik Johansson), med sin vapendragare Osip (Max Blomgren), vana att skrävla och leva på stor fot tills gästfriheten är utnyttjad till max. Snabbt faller de in i rollerna som det förväntas av dem, och byborna låter sig gärna charmas av mannen som kommer med en fläkt från Moskva. Och så gärna som de lånar ut pengar till honom - nu skall de väl klara revisionen? Och borgmästarens dotter Marja (Ida Stéen), som är pigg och glad och mycket ivrig till förälskelse - när revisorn friar till henne så kan förstås föräldrarna börja drömma om en tillvaro bland de mäktiga i Moskva.
Som borgmästarparet är Marika Lindström och främst Ingvar Hirdwall suveräna. I långa partier domderar och förmanar borgmästaren sina virriga underlydande, som stadens centralperson kunnig om allt och insyltad i allt. Bland de sedelprasslande myndighetspersonerna står Åke Lundqvist som läraren ut, som så ofta charmigt nervös och på gränsen till sammanbrott. Godsägarna/boskapsägarna Bobtjinkskij och Dobtjinskij (Michael Jonsson och Kristofer Fransson) står för det rena fars-inslaget, farligt nära buskis då och då men tillräckligt roliga och proffsiga för att platsa på scenen. För pjäsen skulle ju kunna spelas som en ren fars, med övertydliga poänger, snopna uttrycka och ännu fler snubbelscener. Men eftersom man inte drar på alla växlar, och heller inte brer på för mycket allvar, så blir Stadsteaterns version av Revisorn 2011 en riktigt bra komedi; lättsam men inte fånig.
Länk till Stadsteaterns sida om Revisorn
Stadsteaterns uppsättning av Gogols Revisorn är framflyttad till att utspela sig under Stalintiden, istället för under tsarväldet. Den tidsförskjutningen fungerar väl, och gör det möjligt att ha kvinnor i rollerna som byns sjukhusföreståndare och postmästare. Ja, det är ett gäng med typer vi får se på scenen; domaren, läraren, borgmästaren och hans hustru, alla med sina givna roller i den lilla byn och med långa historier av att ta mutor och förse sig själva litet extra. Så alla får ju panik när det ryktas att en revisor är sänd från Moskva för att gå igenom deras affärer!
Foto: Carl Thorborg
Hur kan man dölja att man tagit emot mutor? Med mer mutor, förstås. När en okänd man med fina vanor och höga krav syns till på värdshuset, sluter man sig till att det måste vara revisorn, och alla berörda viker sig dubbla för att allra ödmjukast ta emot den höge gästen och göra hans tillvaro i den lilla byn bekväm.
Men den fine gästen är skojaren Chlestakov (Henrik Johansson), med sin vapendragare Osip (Max Blomgren), vana att skrävla och leva på stor fot tills gästfriheten är utnyttjad till max. Snabbt faller de in i rollerna som det förväntas av dem, och byborna låter sig gärna charmas av mannen som kommer med en fläkt från Moskva. Och så gärna som de lånar ut pengar till honom - nu skall de väl klara revisionen? Och borgmästarens dotter Marja (Ida Stéen), som är pigg och glad och mycket ivrig till förälskelse - när revisorn friar till henne så kan förstås föräldrarna börja drömma om en tillvaro bland de mäktiga i Moskva.
Som borgmästarparet är Marika Lindström och främst Ingvar Hirdwall suveräna. I långa partier domderar och förmanar borgmästaren sina virriga underlydande, som stadens centralperson kunnig om allt och insyltad i allt. Bland de sedelprasslande myndighetspersonerna står Åke Lundqvist som läraren ut, som så ofta charmigt nervös och på gränsen till sammanbrott. Godsägarna/boskapsägarna Bobtjinkskij och Dobtjinskij (Michael Jonsson och Kristofer Fransson) står för det rena fars-inslaget, farligt nära buskis då och då men tillräckligt roliga och proffsiga för att platsa på scenen. För pjäsen skulle ju kunna spelas som en ren fars, med övertydliga poänger, snopna uttrycka och ännu fler snubbelscener. Men eftersom man inte drar på alla växlar, och heller inte brer på för mycket allvar, så blir Stadsteaterns version av Revisorn 2011 en riktigt bra komedi; lättsam men inte fånig.
Länk till Stadsteaterns sida om Revisorn
Bra recension! Jättekul premiär och fint skådespeleri - tack för en trevlig afton! Det enda lilla jag kan tänka på som kunde blivit bättre är möjligtvis uttalet av ryska namn som Sara:tov istf Sarratov, Zemlini:ka istf Zemlij-Annika men det stör väl knappast svenska öron.
SvaraRadera/Mats
Tack, Mats! Jag är också nöjd med en rolig kväll, och Revisorn gör sig bra på stora scenen så att många får chansen att se den.
SvaraRaderaDet høres ut som en bra kveld! Jeg leser Gogols noveller nå, og kunne gjerne tenke meg å se han på teater også.
SvaraRaderaJag läser också noveller av Gogol! Han var bra på att skriva såväl teater som litteratur.
SvaraRadera