En del av Elfriede Jelineks böcker och pjäser innehåller ett flöde av ord som man inte kan ta till sig ett och ett, bara som en kaskad ur vilken man själv får vaska fram en mening. Det mest lyckade exemplet på det var pjäsen Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen. Det var också ett exempel på bra konst som inte skriver en på näsan vad man borde tycka, eftersom pjäsen i mina ögon (men säkert inte allas) blev en berättelse om vänsterns skamliga terrorkramande under 1970-talet och fram till idag.
Köpmannens kontrakt som spelas med sidokameror, blinkande ljus och jobbig musik i Målarsalen på Dramaten, har en del gemensamt med Ulrike Maria Stuart: Regissören Mellika Melouani Melani. Ordmassor upplästa i raketfart, med inpassen "Det här är viktigt!". Simulerade samlag på gränsen till våldtäkter. Per Grytt. Oprovocerade våldsutbrott, där tre skådespelare misshandlar och skymfar den fjärde. Ett hål i ett kakelgolv (en grav?) där man kan sitta i bikini och ha det ganska lugnt och skönt.
Vad som skiljer sig är temat, som i det här fallet är pengar och kapitalism. Efteråt läser jag i programmet att utgångspunkten var ett konkret fall i Österrike där ett gammalt namnkunnigt förvaltningsbolag förlorat pensionspengar för 18 miljarder i spekulationer. När jag visste det blev några detaljer mer förståeliga, för jag kunde inte ta pjäsen som en allmängiltig kritik mot (eller en lans för) kapitalism.
Andra saker som är annorlunda med den här pjäsen är: nio asiater i likadana peruker och kostymer alt. underkläder som rör sig i tropp på scenen. Utlottningar till publiken. Jättehuvuden i papier-maché. Skabbiga fågelvingar (som jag gärna skulle sett mer av). Och alldeles för många tillfällen av upprabblade ordmassor. Då och då funderar jag på om detta är med flit, för att pjäsen skall bli så provocerande tråkig att det blir roligt. Men nej, jag försöker förstå men tröttnar rejält. Jag önskar att pjäsen Köpmannens kontrakt varit hälften så lång och mer fokuserad. Då hade den haft chansen att bli nästan lika bra genomförd som Ulrike Maria Stuart.
Länk till Dramatens sida om Köpmannens kontrakt
Köpmannens kontrakt som spelas med sidokameror, blinkande ljus och jobbig musik i Målarsalen på Dramaten, har en del gemensamt med Ulrike Maria Stuart: Regissören Mellika Melouani Melani. Ordmassor upplästa i raketfart, med inpassen "Det här är viktigt!". Simulerade samlag på gränsen till våldtäkter. Per Grytt. Oprovocerade våldsutbrott, där tre skådespelare misshandlar och skymfar den fjärde. Ett hål i ett kakelgolv (en grav?) där man kan sitta i bikini och ha det ganska lugnt och skönt.
Vad som skiljer sig är temat, som i det här fallet är pengar och kapitalism. Efteråt läser jag i programmet att utgångspunkten var ett konkret fall i Österrike där ett gammalt namnkunnigt förvaltningsbolag förlorat pensionspengar för 18 miljarder i spekulationer. När jag visste det blev några detaljer mer förståeliga, för jag kunde inte ta pjäsen som en allmängiltig kritik mot (eller en lans för) kapitalism.
Foto: Roger Stenberg
Andra saker som är annorlunda med den här pjäsen är: nio asiater i likadana peruker och kostymer alt. underkläder som rör sig i tropp på scenen. Utlottningar till publiken. Jättehuvuden i papier-maché. Skabbiga fågelvingar (som jag gärna skulle sett mer av). Och alldeles för många tillfällen av upprabblade ordmassor. Då och då funderar jag på om detta är med flit, för att pjäsen skall bli så provocerande tråkig att det blir roligt. Men nej, jag försöker förstå men tröttnar rejält. Jag önskar att pjäsen Köpmannens kontrakt varit hälften så lång och mer fokuserad. Då hade den haft chansen att bli nästan lika bra genomförd som Ulrike Maria Stuart.
Länk till Dramatens sida om Köpmannens kontrakt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar