Conan O'Brien har ett genialiskt sinne för humor. Han är allmänbildad och snabbtänkt, och på ett ögonblick spinner han fram ett vasst, smart skämt av ett ord eller en händelse. Han har skrivit sketcher för Saturday Night Live och han har skrivit manus för The Simpsons, bland annat det legendariska avsnittet Monorail.
Därefter fick han uppdraget att leda talkshowen Late Night, vilket han gjorde framgångsrikt från 1993 till 2009. Då var det dags för Conan att enligt sitt kontrakt med NBC ta över Tonight Show efter Jay Leno. Leno fick istället en ny talkshow som sändes en timme tidigare. Men, men, ingendera av showerna fick särskilt vackra tittarsiffror, och framför allt Leno var missnöjd. I ett anfall av maktmissbruk, mygel och ren idioti bestämde sig NBC-cheferna för att åter igen låta Leno sända senare på kvällen, korta ned Conans show och flytta den till efter midnatt.
Det var inte något som Conan O'Brien kunde gå med på, och han valde under stor sorg att bryta sitt kontrakt med NBC. Han fick 33 miljoner dollar och ett halvårs påtvingad karantän från att uppträda i TV.
Ett halvårs semester med familjen skulle man nog klara av med 33 miljoner i bakfickan, och Conan O'Brien påstår inte att hans lott kan jämföras med dem som råkat ut för verkliga olyckor. Men att gå overksam ger en mer tid att gå och grubbla än annars, och det är rent skadligt för någon som just fått ge upp sitt drömjobb och bär på en massa ilska på dem som schabblade bort honom. Men om han nu inte fick vara rolig på TV, kunde Conan O'Brien istället ge sig ut på turné i några stora städer. Dokumentärfilmen Conan O'Brien can't stop visar förberedelserna, snacket och slitningarna bakom scenen, och bilder från turnén. I filmen får man också se hur Conan verkligen lever för att möta sin publik, den publik som i stora skaror stöttade honom officiellt i konflikten, och som blir vinnarna när Conan ger sig ut på turné.
Klockan 07.00 en vardag meddelade Conan på Twitter att han skulle ut på turné. Att se uppdateringarna under minuterna efteråt är en revansch för både mig och teamet kring Conan. I ett kalt rum sitter de under en halvtimme och meddelar lugnt att arena efter arena är utsåld. Yay! Nu var det bara dags att skriva ihop själva showen. Det värmer i hjärtat när gamle återupplivade sidekicken Andy Richter kommer ut på en solig balkong och slår sig ned bland vännerna. Och bandet: Jimmy Vivino! Jimmys brorsa! Pender! Den snygge trummisen som spelar barfota! La Bamba!!!
Det är både underbart och skrämmande att se Conan leda grupparbetet för att komma på tema och handling för showen. Hans humor är av det slaget jag älskar: blixtsnabba analyser av läget följt av en koppling till något helt annat som blir absurt och helt logiskt på samma gång. Men under Conans show-monologer drabbar det bara kändisar i hetluften, och då och då även de gäster som har tillräckligt tjock hud för att klara några pikar. Nu är det istället Conans medarbetare som blir utsatta, när uppdraget att samtidigt vara rolig och hämnas på fiender blir för stressande. En del av dem är inte vana vid det, och man ser hur de till en början blir sårade och oroliga.
Jag vill absolut inte försvara (det manliga) geniets rätt att vara odräglig och hänsynslös för sin konst. Det brukar jag alltid ha väldigt svårt för. Men jag märker att jag sitter och försöker hitta ursäkter för Conan, bara för att jag älskar hans konst så mycket. Jag ursäktar honom också, därför att jag delvis liknar honom. Jag gissar att de här snabba nålsticken är ett sätt för Conan att ventilera sin ilska så att den aldrig blir en surdeg, och hans observationer är så konkreta att han förmodligen tänker på dem som fakta, inte personliga åsikter. (Ett exempel från slutet av turnén: "Jag borde inte behöva träffa min körsångerskas tjugotre släktingar och säga hej" när han är hes och behöver spara rösten till showen.)
Samtidigt är han så intelligent att han i samma ögonblick inser att det han säger kan uppfattas som sårande, och så lägger han på ytterligare en observation/förklaring inlindat i ett nytt skämt. Det tar inte udden av piken, utan gör kommentaren till något som är halvt på allvar, halvt på skoj. Man märker att människorna i hans team, framför allt hans hårt prövade assistent Sona, efter hand lär sig att förstå och hantera den typen av kommentarer. Jag är fascinerad av att så många av de här elakheterna finns med i filmen. Det gör att filmen blir svårare att smälta för dem som förväntade sig ren underhållning, men vi som beundrar Conan O'Brien får se en annan sida av honom som kan vara värd att ha i tankarna.
Det är också värt att påpeka att under de här minuterna som han talar med fans och litet motvilligt signerar deras magar så är han genuint engagerad. Hans entusiasm verkar inte fejkad, och han ger sig nästan tvångsmässigt ut till en väntande folkmassa utanför hotellet och pratar och ger autografer. Det är under tiden före och tiden efter som han känner att han är sliten och borde ta det lugnare, men som sagt, ser han fans så verkar han glömma det ögonblickligen. Det visar på en äkta kärlek till att underhålla som är starkare än möjliga egotrippar. Det var så som Conan 2008, under writers' strike som stoppade alla former av sketcher och skrivet material, kunde återuppta sändningen av sin show. Varje dag fyllde han sin timme med de vanliga intervjuerna, därtill med som att klättra i ställningarna under taket, avbryta de guidade turerna med egna berättelser och andra egna infall.
Filmen innehåller förvånansvärt få tillfällen då man skrattar högt. Det är till och med litet frustrerande att se Conan, Jon Stewart och Stephen Colbert snacka ihop sig nio minuter innan showen i New York, och sedan inte få se vad de improviserade fram. Mycket musik från showen får man se, men alltså inte så många skämt. Men jag är mest av allt glad över att få ha varit med Conan bakom scenen, through the good times and the bad, och få se hur han fungerar.
Det var inte något som Conan O'Brien kunde gå med på, och han valde under stor sorg att bryta sitt kontrakt med NBC. Han fick 33 miljoner dollar och ett halvårs påtvingad karantän från att uppträda i TV.
Ett halvårs semester med familjen skulle man nog klara av med 33 miljoner i bakfickan, och Conan O'Brien påstår inte att hans lott kan jämföras med dem som råkat ut för verkliga olyckor. Men att gå overksam ger en mer tid att gå och grubbla än annars, och det är rent skadligt för någon som just fått ge upp sitt drömjobb och bär på en massa ilska på dem som schabblade bort honom. Men om han nu inte fick vara rolig på TV, kunde Conan O'Brien istället ge sig ut på turné i några stora städer. Dokumentärfilmen Conan O'Brien can't stop visar förberedelserna, snacket och slitningarna bakom scenen, och bilder från turnén. I filmen får man också se hur Conan verkligen lever för att möta sin publik, den publik som i stora skaror stöttade honom officiellt i konflikten, och som blir vinnarna när Conan ger sig ut på turné.
Klockan 07.00 en vardag meddelade Conan på Twitter att han skulle ut på turné. Att se uppdateringarna under minuterna efteråt är en revansch för både mig och teamet kring Conan. I ett kalt rum sitter de under en halvtimme och meddelar lugnt att arena efter arena är utsåld. Yay! Nu var det bara dags att skriva ihop själva showen. Det värmer i hjärtat när gamle återupplivade sidekicken Andy Richter kommer ut på en solig balkong och slår sig ned bland vännerna. Och bandet: Jimmy Vivino! Jimmys brorsa! Pender! Den snygge trummisen som spelar barfota! La Bamba!!!
Det är både underbart och skrämmande att se Conan leda grupparbetet för att komma på tema och handling för showen. Hans humor är av det slaget jag älskar: blixtsnabba analyser av läget följt av en koppling till något helt annat som blir absurt och helt logiskt på samma gång. Men under Conans show-monologer drabbar det bara kändisar i hetluften, och då och då även de gäster som har tillräckligt tjock hud för att klara några pikar. Nu är det istället Conans medarbetare som blir utsatta, när uppdraget att samtidigt vara rolig och hämnas på fiender blir för stressande. En del av dem är inte vana vid det, och man ser hur de till en början blir sårade och oroliga.
Jag vill absolut inte försvara (det manliga) geniets rätt att vara odräglig och hänsynslös för sin konst. Det brukar jag alltid ha väldigt svårt för. Men jag märker att jag sitter och försöker hitta ursäkter för Conan, bara för att jag älskar hans konst så mycket. Jag ursäktar honom också, därför att jag delvis liknar honom. Jag gissar att de här snabba nålsticken är ett sätt för Conan att ventilera sin ilska så att den aldrig blir en surdeg, och hans observationer är så konkreta att han förmodligen tänker på dem som fakta, inte personliga åsikter. (Ett exempel från slutet av turnén: "Jag borde inte behöva träffa min körsångerskas tjugotre släktingar och säga hej" när han är hes och behöver spara rösten till showen.)
Samtidigt är han så intelligent att han i samma ögonblick inser att det han säger kan uppfattas som sårande, och så lägger han på ytterligare en observation/förklaring inlindat i ett nytt skämt. Det tar inte udden av piken, utan gör kommentaren till något som är halvt på allvar, halvt på skoj. Man märker att människorna i hans team, framför allt hans hårt prövade assistent Sona, efter hand lär sig att förstå och hantera den typen av kommentarer. Jag är fascinerad av att så många av de här elakheterna finns med i filmen. Det gör att filmen blir svårare att smälta för dem som förväntade sig ren underhållning, men vi som beundrar Conan O'Brien får se en annan sida av honom som kan vara värd att ha i tankarna.
Det är också värt att påpeka att under de här minuterna som han talar med fans och litet motvilligt signerar deras magar så är han genuint engagerad. Hans entusiasm verkar inte fejkad, och han ger sig nästan tvångsmässigt ut till en väntande folkmassa utanför hotellet och pratar och ger autografer. Det är under tiden före och tiden efter som han känner att han är sliten och borde ta det lugnare, men som sagt, ser han fans så verkar han glömma det ögonblickligen. Det visar på en äkta kärlek till att underhålla som är starkare än möjliga egotrippar. Det var så som Conan 2008, under writers' strike som stoppade alla former av sketcher och skrivet material, kunde återuppta sändningen av sin show. Varje dag fyllde han sin timme med de vanliga intervjuerna, därtill med som att klättra i ställningarna under taket, avbryta de guidade turerna med egna berättelser och andra egna infall.
Filmen innehåller förvånansvärt få tillfällen då man skrattar högt. Det är till och med litet frustrerande att se Conan, Jon Stewart och Stephen Colbert snacka ihop sig nio minuter innan showen i New York, och sedan inte få se vad de improviserade fram. Mycket musik från showen får man se, men alltså inte så många skämt. Men jag är mest av allt glad över att få ha varit med Conan bakom scenen, through the good times and the bad, och få se hur han fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar