Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? av Johan Harstad

Mattias är en vanlig kille, 29 år gammal när boken börjar. Han vill inte synas och hyllas, han är nöjd med att vara ordinär och anonym. Buzz Aldrin är hans ledstjärna; mannen som var den andra personen att sätta sin fot på månen. Vad hade hänt om han knuffat Neil Armstrong åt sidan och klivit ut först? Nej, de lugna personerna i bakgrunden som bara gör sitt jobb, de behövs de också.

Mattias' önskan om att slippa uppmärksamhet är temat under de första hundrafemtio sidorna, med tillbakablickar till tonårstiden och med vägen mot bokens huvudhandling. Hans fokus på att vara andreman blir ibland övertydligt, som ett manér istället för ett karaktärsdrag, och det irriterar mig som läsare.

På ett sätt som han först inte ens förstår själv hamnar Mattias på Färöarna, i ett kollektiv tillsammans med några människor som är för friska för att bo på sjukhus men som ändå inte orkar leva i samhället. Det verkar nästan som att människorna dras till den gamla fabriken lika slumpmässigt som Mattias. De arbetar med att göra små får som säljs som souvenirer, de umgås och pratar, och de lyssnar på Cardigans för de är Ennens favoritmusik, den enda hon älskar och lyssnar på.

Precis som i Bergtagen kommer en ung man till ett avskilt beläget sanatorium, och istället för en vecka blir han kvar där i flera år. Han hamnar bland andra i samma situation, i en sorts status quo. De olika personernas vacklande psykiska hälsa märks det sällan något av, varken i form av uttryckliga depressioner eller tecken på tillfrisknande. Under läsningen funderar jag ibland på om det verkligen är en bra kur att sjunka in i den lugna lunken och sysselsätta sig så mycket med sin och andras psykiska hälsa. Men å andra sidan kan det vara just det stillsamma livet som är vägen till att återfå balansen.

Boken är över sexhundra sidor tjock, och även om jag tänker mig att den skall skildra en långsam process tycker jag att den är litet väl lång. Inget är tråkigt, inget är dåligt, men det händer väldigt, väldigt litet. Förutom på de sista sidorna, då det börjar ske omvälvande saker, och historien plötsligt tar snabba kliv genom åren. Det är ingen dålig bok, men den är inte så bra att jag kan rekommendera den till andra.

Ovidkommande fotnot: Just ikväll såg jag Transformers 3 3D, där Buzz Aldrin har en liten roll. Vilket sammanträffande... eller?! Han är nog inte bara en biroll utan en huvudroll i sin egen rätt.