söndag 3 juli 2011

Alte Nationalgalerie Berlin

I en specialutställning visar Alte Nationalgalerie upp den konstsamling som bankmannen Joachim Heinrich Wilhelm Wagener införskaffat under sitt liv. Dessa donerade verk blev grunden till den samling av 1800-talskonst som finns i Nationalgalerie. Med Wageners egna ord får man läsa breven till och från konstnärerna som han lärde känna personligen, och hans berättelse om den första tavlan som han köpte som ung med mödosamt ihopskrapade pengar: Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer av Karl Friedrich Schinkel. Det är en tavla med spännande motiv, och det är lätt att tänka sig att den drog till sig en ung romantisk mans intresse.

Karl Friedrich Schinkel, Gotische Kirche auf einem Felsen am Meer

När man går vidare i samlingen ser man att nästan alla tavlorna Wagener köpte och beställde har liknande dramatiska och mystiska motiv. Det är litet rörande; de är alla så direkt tilltalande, nästan på väg att bli kitschiga. Många stiliga slott och klosterruiner i motljus, inramade av träd med krokiga grenar, ibland med processioner av människor som antingen är dystra eller inbegripna i intressanta danser. Ibland är det som att man försökt klämma in så mycket som möjligt på en bild: en borg, höga vågor som bryts mot klippor, en liten stad, en horisont med höga berg. Och gärna en måne, mörka moln eller en regnbåge.

Carl Blechen, Dämonische Landschaft

Bättre tycker jag om de tavlor som visar kloster- och kyrkointeriörer i färger som är så mättade att de vibrerar av mystik. Till och med en klostergång med flagnande väggfärg där det står några redskap lutade får en egen lyster.

Men som sagt, jag börjar bli övermätt på dramatiska vågor mot mytiska slott på höga klippor. Då kommer jag till rummet med målningar av Caspar David Friedrich. Även han målade naturskildringar som föll Wagener i smaken, och några av hans tavlor har just samma dramatiska komposition som de i tidigare rum. Men man kan se att Caspar David Friedrichs tavlor genom åren blir mer och mer sparsmakade och förtätade. Motiven blir enklare och klarare, men mystiken finns kvar. Det ger dem större stillhet och fokus på både naturen och stämningen. Det är som att de tidigare tavlorna berättade hela äventyr, medan Caspar David Friedrichs tavlor koncentrerar sig till ett ögonblick.

Caspar David Friedrich, Das einsame Baum

Jag har börjat min vandring genom galleriet på den översta våningen. I broschyren ser jag att Alte Nationalgalerie äger en version av den ryktbara tavlan Toteninsel av Arnold Böcklin! När jag går nedför trappan till andra våningen växer förväntningarna inom mig. På väggarna på väg mot Toteninsel hänger andra tavlor av Böcklin, och kontrasten till verken på våningen ovanför är tydlig. Fastän konstnärerna på den här våningen, några årtionden senare på 1800-talet, fortfarande målar detaljrikt och naturtroget, speglar de en värld där människans förhållande till de dunkla krafterna i naturen inte längre är så oskyldigt utan litet mer jämbördigt och litet mer skrämmande. På en bild av en eremit hänger små änglar utanför hans fönster och ser förundrat på när han spelar fiol. På ett självporträtt hänger Döden över Böcklins axel, grinande och gnidande på en fiol.

Arnold Böcklin, Självporträtt med Döden spelande fiol

Tavlorna på den nedersta våningen är intressanta och välgjorda skildringar av den frambrytande moderniteten; folksamlingar, tidningssäljande pojkar, bakgårdar med fladdrande tvätt, tågstationer. Tyvärr är jag för utmattad av upplevelserna på de översta våningarna för att uppskatta dem till fullo. När jag till sist kom fram till Toteninsel visade det sig att den tavlan är den ljusaste av alla verk av Böcklin på Alte Nationalgalerie. Och ändå är den så mörk, mättad, att full av spänning! Så många konstnärer har inspirerats av den under fler än hundra år. Vad finns på ön som öppnar sig mot den ensamma anländande båten? Vi ser inget annat än hav och horisont vid sidan om öns skyddande klippväggar. Men kan det finnas mer djupare in, bakom mörkret i öns mitt? Alla världens människosjälar som hittills har dött och som kommer att dö, och de som leder dem in i deras slutliga stillhet?

Arnold Böcklin, Toteninsel (1883)

3 kommentarer:

  1. Intressant att ta del av din upplevelse av Alte Nationalgalerie. Det blev nästan som ett återbesök på mitt favoritmuseum i Berlin.

    SvaraRadera
  2. Tack, Börje! Där fanns ju mer att fördjupa sig i om jag hade haft tillfälle, så jag hoppas att jag kommer tillbaka dit.

    SvaraRadera
  3. oi, nå angrer jeg på at jeg ikke dro dit... hmm. Neste gang!

    SvaraRadera