Brighton Rock

Vad är det för England jag ser på bioduken? Det är inte de vanliga scenerna vi brukar få se: en slitsam men trivsam bondgård, ett fattigt men gediget arbetarhem under världskriget, Swinging 60's London eller 2000-talets Cool Britannia. Det är nöjespiren på Brighton Beach, det är kallt och blåsigt och alls inget väder för semester, och de stiliga byggnaderna är förfallna och rostiga. Som om Brighton hade byggts av klokare människor som nu har försvunnit, och de som är kvar vet inte hur de leva där. De försöker pynta sig och pynta hemmet, men det goda livet är alltid utom räckhåll. Med den dramatiska musiken som illustrerar stämningen känns filmen nästan som science fiction, ja, i alla fall som en dystopi.

Det är 60-tal, och de två kriminella gängen i Brighton har hamnat i djupare bråk med varandra än det var tänkt. Fumlighet, dumhet och slumpen trissar upp hämndaktionerna. I de inledande scenerna är det inte aggressiva macho-hannar som slåss mot varandra, utan nervösa och rädda män som försöker rädda sig när de vet att deras liv står på spel. Hoten och våldet känns fysiskt påtagliga, och stämningen är skrämmande tryckt.

Pinkie Brown, den unge pojken i ett av gängen, är en av dem som inte verkar veta hur man lever. Allt han känner till är hot, våld och död. Han skulle vara så vacker, men hans pojkaktiga ansikte är alltid förvridet i förakt.

Ingenting är vackert i filmen Brighton Rock. Alla rum är för trånga, smutsiga och sönderskavda, och ingen människa är avslappnad och lyckligt leende. Kameran stannar aldrig på en enda scen av skönhet i naturen eller på den upplysta piren. Jag hoppas inte på ett lyckligt slut för någon; inte för Pinkie (Sam Riley), inte för lilla Rose (Andrea Riseborough) som lägger sitt unga hjärta i handen på den hårde Pinkie, inte för de envisa restaurangägarna Ida och Phil (Helen Mirren och John Hurt) som försöker stoppa Pinkies hänsynslösa framfart. Ändå vill jag inte sluta titta. Jag vill veta hur det går.

En film som baseras på en bra bok kan inte redovisa alla detaljer i boken, men en bra film låter dem skapa en underbyggnad som ger filmen tyngd. Filmen Brighton Rock baseras på en bok av Graham Greene, och den använder sig av bilder för att antyda alla psykologiska nyanser som måste finnas i förlagan. När jag trodde att jag förstod hur berättelsen skulle sluta tog den ett steg till... och ett till... och ett till. Finns det överhuvudtaget godhet, en himmel och äkta kärlek? Jag blir förbluffad över hur mycket tröst som ryms i det ödsliga slutet på filmen.