Paraplyerna i Cherbourg på Stadsteatern

Vilka är det som spelar amatörteater? Som lägger kvällar och helger och egna slantar på att repetera, skaffa rekvisita, bygga scener och regissera för att spela pjäser för sina grannar och vänner och alla som vill komma och se? På Stadsteaterns Klarascen har det materialiserats en hel gympasal med ribbstolar, plintar och tjockmattor. Där väntar två gamla hippies, regissören i lila plyschklänning (Maria Heiskanen) och hennes långhårige make (Lennart Jähkel). Det är nog deras barn som så lägligt har roller i föreställningen som skall spelas. De öppnar dörrarna och in kommer alla de andra skådespelarna, med paraplyer och regnjackor. I strumplästen och vanliga kläder går det inte att se vilka som skall spela huvudrollerna i föreställningen.

Alla får en manusbunt och regissören börjar dela ut rollerna. Du är Geneviève (Louise Peterhoff)! Du är Guy (Sverrir Gudnarsson)! Josefin Ljungman verkar litet missnöjd med att få spela Madeleine, och traskar ibland litet håglöst ivägen. Men nu börjar det! Alla har sin plats, tystnaden bryts och musiken börjar.

Filmen Paraplyerna i Cherbourg är en så salig blandning av högt och lågt att man måste se på den uppmärksamt. Å ena sidan sjungs varenda replik i ett flöde av melodier som aldrig tar slut. Å andra sidan är det inga ödesord som sjungs, utan vardagliga repliker utan rim och med ibland osmidiga fraseringar. Att se ett amatörteatersällskap i vardagsmiljö framföra scenerna man kanske till och med känner igen från filmen får en att lyssna uppmärksamt på varje ord och ton.

Louise Peterhoffs väna röst fyller Genevièves vackra melodi med längtan och vemod. Alla insatser är upplagda så att även de mindre tonsäkra får tid att sjunga ut. Men det är underbart att höra Kajsa Reingardts säkra, känsliga stämma i den viktiga rollen som Madame Emery, Genevièves mor. Det sprakar litet extra i de scener hon har med den musikaliske Jörgen Thorsson i rollen som Roland Cassard. Kanske är det det som regissören vill sätta stopp för när hon rusar fram och avbryter dem?

Runt det unga kärleksparet plockar de övriga medlemmarna med allt som behövs. I bakgrunden fixar de klart de sista delarna i scenografin, bär rekvisita fram och undan igen, och förbereder sig inför sina små insatser. Jag håller hela tiden ett öga på Katarina Cohen, så entusiastisk och alltid redo att plocka undan bollar och annat. Hon är så söt när hon noggrant ordnar alla detaljer i sin fina brevbärardräkt, knatar fram med ett brev, säger sitt korta "God dag!" - och sedan är ute ur handlingen igen. Ja, hon har fler repliker, men lyckliga varje teatersällskap som har så ivriga och hjälpsamma medlemmar som hon!

Det är så fint att se människorna på scenen flytta runt bord och plintar, och genast skapa en ny scen och en ny stämning. Även när man ser hamrandet och tricksandet som bygger pjäsen, så går det att förlora sig i magin och leva sig in i vad människorna på scenen känner. Bandet som är med på scenen spelar tight och  förstärker varje känsla.  Kärlekshistorien har ju inte ett enkelt och lyckligt slut, men den ledsagande musiken gör även sorgen vacker. Kan ni Genevièves melodi? Jag kommer att nynna på den i flera dagar framöver.

Länk till Stadsteaterns sida om Paraplyerna i Cherbourg

Foto: Carl Thorborg