Utställningen med namnet In a lonely place innehåller tre bildsviter från tre tidsperioder. Fireflies (1996) visar eldflugor i trädgården utanför Gregory Crewdsons familjs stuga. Ett så fantastiskt fenomen, uppkommet för att locka till sig en partner! Varje ljuspunkt betyder en flugas önskan om att föröka sig (om man antropomorfiserar litet). Inte ens på nära håll går det att urskilja insekten, för ljuset är så starkt. På långt håll är det som en stadsbild med enskilda ljusblippar och några ansamlingar där det inte går att se individuella punkter.
Mer intressant är bildsviten Beneath the Roses (2003-2008). Bilderna är noggrant koreograferade med scenografi och stämningsskapande effekter som duggregn och väta. De visar förortsmiljöer med hus, gator, järnvägsspår och telefonledningar. Allt som dagens människa kan behöva, om än slitet och inte så harmoniskt planerat. Men människorna på bilderna är inte de som byggt förorten, och de ser bortkomna ut. De är nakna eller i bara underkläderna och verkar inte veta vad de skall ta sig för i miljöerna. Inte ens om de är inne i husen verkar de känna sig hemma. Det ser overkligt och drömlikt ut, som efter en kollektiv minnesförlust där allt människor har byggt står kvar, men vi har glömt hur man öppnar en dörr eller spolar vatten ur en kran.
Bara en av bilderna är litet mer harmonisk. Det är en pojke som står och tittar upp mot en vägbro inbäddad i grönska. Motivet och kompositionen skapar en mer harmonisk stämning. Hoppfullt! Och det pekar fram mot nästa bildsvit, Sanctuary, som finns i avdelningen längst in i utställningslokalen.
Sanctuary (2009-2010) visar foton av gamla kulisser i den italienska filmstaden Cinecittà. En fristad, en helig plats, en inbjudan till ro är vad Crewdson fångat på varje bild. Varje avfotograferad portal eller till och med de blinda portarna in bland spretande byggnadsställningar verkar leda till en lugn och vacker plats. Även de här byggnaderna är slitna, men fastän de är trasiga, ofärdiga, överväxta med ogräs och öde, ser de välkomnande ut. De har ingen el, rinnande vatten eller telefonledningar, men de vilsna människorna från Beneath the Roses skulle säkert kunna börja om på nytt i de här omgivningarna.
Gregory Crewdsons bildsviter Beneath the Roses och Sanctuary kompletterar varandra, och är mycket tankeväckande och sevärda.
Länk till Kulturhusets sida om Gregory Crewdson
Mer intressant är bildsviten Beneath the Roses (2003-2008). Bilderna är noggrant koreograferade med scenografi och stämningsskapande effekter som duggregn och väta. De visar förortsmiljöer med hus, gator, järnvägsspår och telefonledningar. Allt som dagens människa kan behöva, om än slitet och inte så harmoniskt planerat. Men människorna på bilderna är inte de som byggt förorten, och de ser bortkomna ut. De är nakna eller i bara underkläderna och verkar inte veta vad de skall ta sig för i miljöerna. Inte ens om de är inne i husen verkar de känna sig hemma. Det ser overkligt och drömlikt ut, som efter en kollektiv minnesförlust där allt människor har byggt står kvar, men vi har glömt hur man öppnar en dörr eller spolar vatten ur en kran.
Bara en av bilderna är litet mer harmonisk. Det är en pojke som står och tittar upp mot en vägbro inbäddad i grönska. Motivet och kompositionen skapar en mer harmonisk stämning. Hoppfullt! Och det pekar fram mot nästa bildsvit, Sanctuary, som finns i avdelningen längst in i utställningslokalen.
Sanctuary (2009-2010) visar foton av gamla kulisser i den italienska filmstaden Cinecittà. En fristad, en helig plats, en inbjudan till ro är vad Crewdson fångat på varje bild. Varje avfotograferad portal eller till och med de blinda portarna in bland spretande byggnadsställningar verkar leda till en lugn och vacker plats. Även de här byggnaderna är slitna, men fastän de är trasiga, ofärdiga, överväxta med ogräs och öde, ser de välkomnande ut. De har ingen el, rinnande vatten eller telefonledningar, men de vilsna människorna från Beneath the Roses skulle säkert kunna börja om på nytt i de här omgivningarna.
Gregory Crewdsons bildsviter Beneath the Roses och Sanctuary kompletterar varandra, och är mycket tankeväckande och sevärda.
Länk till Kulturhusets sida om Gregory Crewdson
Jag bara älskar de översta bilderna. Det är det värsta med din blogg, att man ständigt tänker: Varför bor jag inte i Stockholm?
SvaraRaderaJag läser nog allt du skriver men så när jag ska kommentera blir det mest "intressant", "så bra" etc... och det vet du ju redan att det är :)
SvaraRaderaMen utställningen du skriver om verkar verkligen intressant. Vilka suggestiva bilder!!
Jag tänker precis som Snowflake - varför bor jag inte i Stockholm. Och i nästa tanke - jag ska nog åka dit oftare för så långt fr Gävle är det ju inte! Nu ska jag undersöka hur länge utställningen finns att se. (Och glädjas åt att jag får storstadsperspektivet på kulturlivet.)
Visst är bilderna otroliga! Jag är glad att ni gillar dem och att ni säger det. :) Jag ser ju många utställningar, men den här var något alldeles extra. De två bildserierna blir ännu mer intressanta när man ser dem efter varandra. Det finns många bilder på varje tema, så man får mycket att tänka på. Och utställningen är på Kulturhuset, så den är gratis! Hoppas att ni och många andra blir intresserade av att ta en sväng till Stockholm. ;)
SvaraRaderajamen det var ju den här! Den ska jag absolut se!
SvaraRaderaJag vill tacka dig för detta tips: en helt underbar utställning. I alla fall den delen med färgfotografierna. Jag älskade dem.
SvaraRaderaEldflugorna var inte särskilt spännande, och inte den senare delen med italienska miljöer heller, tycker jag. Saknade människor på bilderna.
Men som sagt, de iscensatta färgbilderna, förortsmiljöerna, det genuint amerikanska -- wow. Släåade en affisch också, först upp till Luleå och en ner till Linköping.
Jag är så glad att du fick se utställningen! Imponerande att du bar med dig en affisch genom halva Sverige! Jag tyckte också att färgfotografierna var mest intressanta, men jag var glad att få litet lugn från Sanctuary efter att ha blivit oroad av Beneath the Roses.
SvaraRaderaOroad, jo, jag ser vad du mear. Men jag kände mer den där gnagande olyckligheten, att allt inte står rätt till hur mycket man än anstränger sig för att få det att se ut så. Jag blev väldigt fascinerad av människorna, ville tänka ut små öden åt dem. En bil med en kvinna och en ung pojke; var det mor och son? Hade han varit ute på dåligheter, eller kanske hon? Eller åkte de runt runt för att leta efter någon?
SvaraRaderaEller var det en uttråkad kvinna med en yngre älskare?
Sånt funderade jag på.
Då tänkte du mer än jag. :) Jag stod bara fascinerad, med en känsla av något apokalyptiskt. Allt kändes främmande. Det är bra när konst sätter igång hjärnor i olika riktningar!
SvaraRadera