Direkt börjar ett nytt kapitel som handlar om systrarna Helene och Martha. De bor i en liten tysk by med sin sinnessjuka mor och en far som kallas ut i första världskriget. Till en början blir jag åter igen litet uttröttad av kroppsligheten i beskrivningarna, men än en gång hjälper de många detaljerna till att skapa en god känsla för hur livet är i byn, och vad flickorna måste sysselsätta sig med för att överleva. Det är svåra tider, men tack vare sitt arbete klarar systrarna sig. Helene sköter familjens tryckpress, Martha blir sjuksköterska, och när Helene blir tillräckligt gammal följer hon i Marthas spår. Det är intressant, även om jag inte får ordning på vart historien är på väg.
Under slumpartade former får flickorna kontakt med en släkting i Berlin och flyttar till henne. Ach, Tante Fanny, hon har pengar och vänner som vill festa och dansa hela natten! Systrarna hamnar mitt i den vilda, vågade eran mellan de båda världskrigen. Martha trivs och njuter, Helene känner sig inte lika hemma. I den här delen av boken börjar historien fokusera på Helene och hennes liv.
Det långa mittenpartiet som utspelar sig i Berlin engagerar mig knappt alls. Jag har långtråkigt och känner liten lust att läsa vidare i boken. Den utlevande, "dekadenta" Berlinepoken som jag önskar så att jag hade fått upplevt, hur kan det inte bli mer spännande än så? Nej, jag är lika uttråkad som Helene. Mitt i läsningen råkar jag också få reda på, av den klantigt avslöjande baksidestexten, att Helene är den kvinnan som på bokens första sidor lämnar Peter och försvinner! Hur skall jag nu kunna få någon sympati för henne? Skall sorgerna hon genomlever vara en förklaring till hur hon sviker sitt barn?
Men på de sista hundra sidorna skärps historien. Det är då som Helene, tömd på egen vilja, låter sig uppvaktas av den självsäkre Wilhelm och till slut gifter sig med honom. Han är lik Torvald från Ett dockhem, som vill ha en söt, passiv och tacksam docka till hustru. Tidsandan har blivit mer aggressiv, så inför bröllopet skaffar Wilhelm fram förfalskade födelsebevis åt Helene - papper som döljer att hon faktiskt har judiskt ursprung. När sedan den dominante Wilhelms slår över till att bli en hustyrann som domderar och aldrig är nöjd med Helene, har han ju ännu en anledning att förakta och misstro henne.
Det är nu som bokens distanserade berättarröst kommer till sin rätt. Redan innan kriget bryter ut och sårade människor väller in på sjukhuset där hon arbetar, avslöjar detaljer och oväntade händelser hur vardagslivet och kontakter människor emellan påverkades av nazisternas påbud och fördömanden. Helene lever sitt liv i ett ständigt tillstånd av rädsla och sorg, avskild från människorna omkring henne. Tidigare hade hon sin syster och en annan man som älskade henne. Nu har hon ingen, och barnet hon föder blir inte heller någon tröst.
När boken är slut och cirkeln är sluten har ett helt (halvt) kvinnoliv under två världskrig tecknats ned. Genom de olika perioderna i Helenes liv återkommer saker som får fler dimensioner när man minns hur olika de upplevts varje gång; tågresor, mat och doften av mat, kärleken, närheten till systern. De stora världshändelserna finns aldrig i hennes tankar, men påverkar henne ändå på många sätt. Jag får inte så mycket medkänsla med Helene att jag kan förlåta vad hon gör mot Peter, men efter allt som hon har genomlevt är det sorgligt att hon i sonens ögon aldrig mer kan bli något annat än den som svek honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar