Mamsen (Eva Millberg) har legat i djup sömn i tio år, men nu säger läkarna att hon inte kommer att överleva en dag till. Dottern Hedda (Tanja Lorentzon) som är hos henne varje dag har ringt in sina syskon Klara (Julia Dufvenius), som kommer flygande från Köpenhamn, och storebror Pontus (Andreas Rothlin Svensson). Hur många gånger har de besökt mamman på tio år? Inte ofta. Inte ens när hon var vaken var hon en mamma som ger stöd och uppmuntran som barnen kunde längta tillbaka till.
Men mellandottern Hedda är den typiska medlaren, fixaren, och den som inte vill se att något är fel. Hon rusar fram och tillbaka, erbjuder sig alltid att hjälpa till, pratar nästan hela tiden högt och ljudligt och försöker att lätta upp stämningen med kokosbollar, hämtmat, tårta och annat hon kan komma på. Men jag gillar verkligen att se skådespelarna äta med pinnar ur kartonger, och ännu mer att vispa grädde och marsansås till tårta. Det känns bra att se något så vanligt som mat och matlagning på scenen.
Hedda är klädd i rosa och har studsande blonda lockar. Pontus är proper och tillknäppt. Klara gör entré direkt från kontinenten i stilig bohem-chic ensemble, med så mycket självkänsla att det rinner över och stänker åt alla håll. Hennes roll kunde lätt bli bara en stereotyp, men jag har sällan sett Julia Dufenius så tonsäker.
Genom den fjärde väggen kommer så Kent Bäcklin inklivande. Att slänga in en glad, jordnära sanningssägare som talar dalmål är nästan fusk, men en sådan säker skådespelare som Johan Holmberg kan göra honom rolig utan att spela över. Han hade lätt kunnat ta över och förskjuta balansen för mycket, men nu händer inte det, tack och lov.
På sidan av scenen, nära mamsens säng, sitter en orkester i en jordhög som vällt in genom det öppna fönstret. Ett ben i graven, ett ben kvar i myllan under hallonbusken? De sitter bekvämt i alla fall, och det är underbart med levande musik som skapar stämning.
Det är väldigt ofta dråpligt och roligt, men litet väl nära mallarna för svensk TV-komedi för min smak, och litet tröttande efter någon timme. Nästan alla Heddas repliker börjar med "Nej men..." "Nej men tårta! Nej men nu gör vi tårta!" medan nästan alla Klaras börjar med ett distanserat "UschÄKta men..." Blir det inte bättre än så? Jo, det blir det!
*** Mild spoiler ***
Mamma vaknar. Allt kulminerar i en stark uppgörelse för barnen som alltid verkar få se sig satta i andra hand, och det är gripande. Och den uppgörelsen mynnar ut i syskonbråk! Aldrig har jag varit så glad över att få se vuxna tjura och slåss som småungar! De behöver verkligen få bråka av sig. Inga enkla lösningar, men alla blir sedda till slut. Bra. Jag hade gärna sett ännu mer av det allvaret, men det var gott nog att pjäsen slutade så.
Länk till Dramatens sida om Under hallonbusken
Men mellandottern Hedda är den typiska medlaren, fixaren, och den som inte vill se att något är fel. Hon rusar fram och tillbaka, erbjuder sig alltid att hjälpa till, pratar nästan hela tiden högt och ljudligt och försöker att lätta upp stämningen med kokosbollar, hämtmat, tårta och annat hon kan komma på. Men jag gillar verkligen att se skådespelarna äta med pinnar ur kartonger, och ännu mer att vispa grädde och marsansås till tårta. Det känns bra att se något så vanligt som mat och matlagning på scenen.
Foto: Roger Stenberg
Hedda är klädd i rosa och har studsande blonda lockar. Pontus är proper och tillknäppt. Klara gör entré direkt från kontinenten i stilig bohem-chic ensemble, med så mycket självkänsla att det rinner över och stänker åt alla håll. Hennes roll kunde lätt bli bara en stereotyp, men jag har sällan sett Julia Dufenius så tonsäker.
Genom den fjärde väggen kommer så Kent Bäcklin inklivande. Att slänga in en glad, jordnära sanningssägare som talar dalmål är nästan fusk, men en sådan säker skådespelare som Johan Holmberg kan göra honom rolig utan att spela över. Han hade lätt kunnat ta över och förskjuta balansen för mycket, men nu händer inte det, tack och lov.
På sidan av scenen, nära mamsens säng, sitter en orkester i en jordhög som vällt in genom det öppna fönstret. Ett ben i graven, ett ben kvar i myllan under hallonbusken? De sitter bekvämt i alla fall, och det är underbart med levande musik som skapar stämning.
Det är väldigt ofta dråpligt och roligt, men litet väl nära mallarna för svensk TV-komedi för min smak, och litet tröttande efter någon timme. Nästan alla Heddas repliker börjar med "Nej men..." "Nej men tårta! Nej men nu gör vi tårta!" medan nästan alla Klaras börjar med ett distanserat "UschÄKta men..." Blir det inte bättre än så? Jo, det blir det!
*** Mild spoiler ***
Mamma vaknar. Allt kulminerar i en stark uppgörelse för barnen som alltid verkar få se sig satta i andra hand, och det är gripande. Och den uppgörelsen mynnar ut i syskonbråk! Aldrig har jag varit så glad över att få se vuxna tjura och slåss som småungar! De behöver verkligen få bråka av sig. Inga enkla lösningar, men alla blir sedda till slut. Bra. Jag hade gärna sett ännu mer av det allvaret, men det var gott nog att pjäsen slutade så.
Länk till Dramatens sida om Under hallonbusken
Du har redan hunnit se den! Jag tycker att jag såg de första tidningsrecensionerna idag. Men du verkar ha funnit mycket att tycka om.
SvaraRaderaJag gillar Maria Blom för att hon är nåt annat, lite vid sidan av den vanliga dramtikerfåran. Gladlynt i grunden. Gammal lajvare. Hon har ett annat sätt, och det är kul när det lyckas.
Jo, jag kom iväg på den här tidigt, och det är jag glad för! Jag tycker om Maria Bloms stil som är både vardagsnära och stiliserad på samma gång, och som kan säga riktigt mycket. Allra bäst tyckte jag alltså om när det blev riktigt allvarligt. Men sammantaget var det en riktigt bra pjäs!
SvaraRaderaSåg föreställningen förra veckan. Och visst är den bra! Finns fortfarande i tankarna. Även om det både är sorglig och glad så är den framförallt varm. Och musikerna gav ytterligare en dimension till upplevelsen.
SvaraRaderaSå fint att höra från dig, Helena, och att du tyckte om föreställningen! Som sagt, sista halvan tyckte jag bäst om, men det jag tycker också att historien har energi och ett språk och samspel som gör sig riktigt bra på scen. Jag hoppas att Maria Blom skriver mer för teaterscenen!
SvaraRadera