Är det tråkigt att se en film om människor som inte gör något speciellt, utan bara är lyckliga tillsammans? Oftast vill man ju se, höra eller läsa om dramatiska händelser; om spänning, djup sorg, eller en häftig förälskelse. Men Gerri och Tom lever ett stillsamt, kärleksfullt liv tillsammans, och det är så välgörande att se dem tillsammans. Kanske är det lyckliga kärleken det ovanliga i samhället idag, och det är därför det är så skönt att se dem. Gud vet att människorna omkring dem har sorger och låsningar som gör dem olyckliga.
Varken Tom (Jim Broadbent) eller Gerri (Ruth Sheen) är någon stor skönhet. De är rufsiga i håret, och Tom har normala, småskrynkliga kläder även om Gerri gärna klär upp sig i klänningar i fina färger. De har varit gifta i över trettio år, och de har ett fint liv tillsammans. När man ser dem ser man hur mycket gott två människor kan göra för varandra; små saker som känns omtänksamma och meningsfulla, som att lägga armarna om den som lagar kvällsmaten, fråga varandra om hur dagen varit, plantera tomater tillsammans på kolonilotten.
Så många människor omkring Tom och Gerri är ensamma och olyckliga. Vi kan nog själva se dem omkring oss, om vi väljer att se förbi vardagsmasken man sätter upp för att inte verka sorglig. Ibland kan det kännas som att den enkla lyckan att hitta en annan människa som förstår och bryr sig om en bara dyker upp i världen av en slump, och med osannolikt låga chanser.
Gerri och Tom är två av de dubbelt lyckliga. Eftersom deras liv är grundade i en tillbakalutad nöjdhet som är alldeles äkta, blir deras hem en lugn hamn dit de kan bjuda in sina ensammare vänner, bjuda dem på mat och vin och lyssna på dem när deras sorger bubblar upp. Stackars nervösa Mary (Lesley Manville), som piffar upp sig i söta kläder men ändå inte hittar någon man att älska och älskas av. Ken (Peter Wight) som känner hur åren och styrkan rinner ifrån honom medan han dricker öl efter öl. Det finns inga enkla lösningar för någon av dem, men säkert är kvällarna hemma hos Gerri och Tom något av det enda som håller dem över ytan.
Det är nog få av oss som skulle utropa att vi är lika stabila som Tom och Gerri. Kanske är vi inte exakt lika lyckliga, men nästan lika mycket, åtminstone på goda dagar? Har jag tre fjärdedelar, eller sju tiondelar av deras lugna lycka? Jag tänker på hur viktigt det är att dela med sig av sin ro till dem som har ännu mindre. Det är inte alla dagar som man orkar det, men när man gör det är det fint att ge ett handtag och en glimt av ljus till dem som har det svårare. Filmen är strax över två timmar lång, och den berör många sorgsna människors liv, men ändå känns den inte tung utan som en god vän på vägen.
Varken Tom (Jim Broadbent) eller Gerri (Ruth Sheen) är någon stor skönhet. De är rufsiga i håret, och Tom har normala, småskrynkliga kläder även om Gerri gärna klär upp sig i klänningar i fina färger. De har varit gifta i över trettio år, och de har ett fint liv tillsammans. När man ser dem ser man hur mycket gott två människor kan göra för varandra; små saker som känns omtänksamma och meningsfulla, som att lägga armarna om den som lagar kvällsmaten, fråga varandra om hur dagen varit, plantera tomater tillsammans på kolonilotten.
Så många människor omkring Tom och Gerri är ensamma och olyckliga. Vi kan nog själva se dem omkring oss, om vi väljer att se förbi vardagsmasken man sätter upp för att inte verka sorglig. Ibland kan det kännas som att den enkla lyckan att hitta en annan människa som förstår och bryr sig om en bara dyker upp i världen av en slump, och med osannolikt låga chanser.
Gerri och Tom är två av de dubbelt lyckliga. Eftersom deras liv är grundade i en tillbakalutad nöjdhet som är alldeles äkta, blir deras hem en lugn hamn dit de kan bjuda in sina ensammare vänner, bjuda dem på mat och vin och lyssna på dem när deras sorger bubblar upp. Stackars nervösa Mary (Lesley Manville), som piffar upp sig i söta kläder men ändå inte hittar någon man att älska och älskas av. Ken (Peter Wight) som känner hur åren och styrkan rinner ifrån honom medan han dricker öl efter öl. Det finns inga enkla lösningar för någon av dem, men säkert är kvällarna hemma hos Gerri och Tom något av det enda som håller dem över ytan.
Det är nog få av oss som skulle utropa att vi är lika stabila som Tom och Gerri. Kanske är vi inte exakt lika lyckliga, men nästan lika mycket, åtminstone på goda dagar? Har jag tre fjärdedelar, eller sju tiondelar av deras lugna lycka? Jag tänker på hur viktigt det är att dela med sig av sin ro till dem som har ännu mindre. Det är inte alla dagar som man orkar det, men när man gör det är det fint att ge ett handtag och en glimt av ljus till dem som har det svårare. Filmen är strax över två timmar lång, och den berör många sorgsna människors liv, men ändå känns den inte tung utan som en god vän på vägen.
Vet du, den här blev jag hemskt sugen på men kom att tänka på en annan film jag såg nu i söndags som inte heller har så mycket handlingen. Eller nej, nu ljuger jag, en film med mycket dramatik, fast i det lilla. The Kings Speach. Tänk att göra så stort drama och en hel film om en stamning och kungens relation till sin talpedagog. jag betvivlar inte att det inte var ett stort problem, men det är skönt med filmer som kan ta de där "vardags-problemen", de som ofta gör oss mer nervösa än stora beslut, och göra det intressant. Tror du skulle gilla den.
SvaraRaderaJag tänkte se The King's Speech på torsdag, så där träffade du rätt! Roligt att höra att du gillar den. Från trailern som jag har sett så verkar den litet fånig, men det betyder ju inte att filmen är det. Trailern är ju tillspetsad för att ta fram det mest dramatiska, men om det är som du säger att den ser till detaljer och nyanser, då låter det bra i mina öron!
SvaraRaderaÅ, den høres fin ut! Jeg hadde egentlig ikke tenkt å se den, men nå fikk jeg lyst til det :)
SvaraRaderaJa, gör det! Den handlar om allvarliga ämnen, men man blir inte sorgsen av att se den.
SvaraRadera