Det är bara synd att novellerna är så väldigt knapphändiga. De första är så korta att man knappt hinner komma in i handlingen innan den är slut. Eftersom den udda stämningen är en viktig ingrediens i de flesta av novellerna, skulle jag velat att den hade fördjupats mer. Därtill använder Karin Tidbeck ofta ett enkelt språk med ett direkt tilltal. Det kan vara medvetet, för att hellre verka vardaglig än högtidlig, men jag tycker att det blir för simpelt då. De sista historierna får svälla ut och bli längre, och då hinner jag bli mer engagerad. Men då hinner jag tyvärr också stöta mig mer på den banala berättartonen. Jag är ändå glad att jag läst boken. Tack till Maria, som gjorde att jag över huvud taget fick nys om den! Jag vet fortfarande inte vem Arvid Pekon är, men jag kommer inte att glömma honom än på ett tag.
Fler böcker av Karin Tidbeck:
Amatka
Jag själv tyckte att precis därför att de första var så korta, levde deras ideer mycket längre i mitt huvud. De var inte "för färdiga", liksom t.ex. den sista novellen.
SvaraRaderaOch för en som läste boken med svenska som adraspråk var enkla orden bara sköna. Att hitta det som är viktigt med att inte alltid använda de svåraste och finaste uttrycken är lika fint än att kunna anvandä hundratals olika ord med lite olika nyanser.
Tack för din kommentar! Jag är glad att höra att formen på historierna passade dig. Hoppas att fler hittar boken och tycker om den!
SvaraRaderaKul att du läste, och att du är glad att du läste den. :)
SvaraRaderaJa, tack för tipset! :)
SvaraRadera