Maria Callas - obesvarat liv på Stadsteatern

En världskändis i en tid när kändisarna var få och mytomspunna, en diva, men också en stark och begåvad sångerska. Hon står inför oss på scenen, omgiven av vita draperier, soffor och en flygel som föreställer hennes hem i Paris, och berättar om livet hon fört som har lett henne dit. Hon framställs av Rikard Wolff, i eleganta kläder, lösögonfransar och röda läppar och naglar. Såväl kvinnor som män blir oftast snyggare i höga klackar och makeup, och Wolff är säker i sitt rörelsemönster. Till en början har jag ändå svårt att se skådespelaren och rollen smälta samman, men efter en stund gör de äntligen det. När den lilla knubbiga Maria med de tjocka glasögonen sätter sig vid pianot i barndomshemmet är det henne, bara henne jag ser.

Lucas Svenssons manus gör nedslag i flera viktiga tidpunkt och miljöer i Maria Callas' liv, och varje händelse ägnas så mycket uppmärksamhet att den verkligen tar form inför oss åskådare/åhörare. Replikskiften, detaljer i omgivningarna och vad Maria tänker och känner är vad som skapar bilden och helheten. Det är alltid en utmaning att låta en enda skådespelares röst och gester utgöra hela handlingen, men en välskriven text framförd av en begåvad artist i en vacker scenografi gör Maria Callas - obesvarat liv till en skimrande pärla.

Det bästa är när Maria Callas/Rikard Wolff stammar och hakar upp sig litet i sin berättelse. Visst förstår man om en scenvan världsstjärna kan berätta sina minnen i fullständiga meningar med magstöd och klädsam distans, men det är när hon förlorar sig i känslan och trevar efter orden som det känns mest äkta.

 Foto: Mats Bäcker

Det vi får höra mest om är det trägna arbetet och succéerna som följde. Framspottade kommentarer berättar i förbigående om de besvikelser hon fick uppleva. Jag önskar att vi hade fått höra mer om det, och om hur hon förlikade sig med livet efter att karriären var över. Det är ingen tvekan om att Maria Callas var en målmedveten och stolt kvinna, och programbladet talar även om den passion och det raseri som blixtrar fram i hennes rolltolkningar. Jag hade gärna velat se mer av det på scenen. Men det är också vackert att Stadsteaterns bild av Maria Callas blir av en kvinna med styrka och värdighet in i slutet.

Länk till Stadsteaterns sida om Maria Callas - obesvarat liv