Tracy Letts har skrivit sin pjäs stående på axlarna av alla hatande och älskande familjer i scenhistorien. En alkoholiserad far, en pillerberoende mor, tre systrar som längtar bort, otroheten i äktenskapet - ingredienserna känns igen från många andra kända verk. Men där en viktig pjäs ofta kretsar kring ett enda tungt centrum; en hemlighet som avslöjas, ett svek som måste hämnas blodigt, en lögn som knäckte ett liv, så tar Letts det vidare, inte bara ett steg utan flera, längre än man väntar sig. Livslögner, skygglappar och gammalt agg mals ned som i en köttkvarn och kommer ut som en färs, som på blandas om och mals ned i köttkvarnen på nytt, som en annan blandning, som strax mals ned och spottas ut igen. Så det stannar inte vid den klumpen i halsen som ofta utgjorde den förklarande slutscenen; "den hemliga längtan var det som drev henne till drogerna"; "där klev hon in i föräldrarnas fotspår som självisk missbrukare och hustyrann", och det tycker jag är mycket bra!
Fadern, Beverly Weston (Jan Malmsjö), är försvunnen, och de tre systrarna kommer för att stötta sin mor Violet (Marie Göranzon). Två av dem har flyttat från trakten, för jobb och för kärlek. Man kan sköta sitt jobb så gott man kan, men det finns inga garantier för att kärleken skall hålla. Den tredje systern Ivy (Kristina Törnqvist) är kvar under inflytande av sin mor och hennes syster Mattie Fae (Kicki Bramberg).
Gång på gång sker såväl kraftiga urladdningar som intima diskussioner mellan dem som ser problem hos varandra. Jag tycker bäst om de ärliga samtal där personerna lyckas säga varandra något viktigt, men de är ju ack så få jämfört med de många gånger som det spårar ur till ömsesidigt skuldbeläggande och hårda ord som bara låser fast agget mot varandra. Det kanske är något pjäsen vill visa; hur de få uppriktiga stegen mot förståelse dränks mellan all frustration och anklagelser. Allra minst tycker jag om de okontrollerade skrikmatcherna mellan Ivy och hennes mamma, sekonderade av antingen Mattie Fae eller systern Barbara (Ingela Olsson), och den långa osammanhängande bordsbön som leds av Charlie (Börje Ahlstedt). Men stora delar av publiken jublar högt åt de scenerna, så jag förstår att de har sin plats i pjäsen.
Alla skådespelare på scenen fyller sina roller väl och samspelar så att man tror på att de har en gemensam historia med minnen och hemligheter för varandra. Ingela Olsson är som vanligt en klippa, men allra mest fantastisk är Marie Göranzon. Vilken roll, och vilken rollprestation! Familjens matriark sluddrar och snubblar, men är i varje ögonblick stark, ett kraftcentrum på scenen. Snowflake tyckte också att pjäsen och Marie Göranzon var bra. Tänk att den har spelats så länge nu, och att skådespelarna orkar ge så mycket varje gång!
Den enda till synes normala personen i pjäsen är sjuksköterskan Johnna (Sheraye Esfandari), som anställs som hjälp till modern i inledningsscenen. Så skönt för henne att stå utanför familjens band av hat och kärlek! Men det faktum att hon stannar kvar i den röran, att hon så mycket behöver jobbet för pengarna - vad har hon för situation utanför bilden? En dag kommer åren med den grälande familjen att bli ett minne i hennes liv. Hoppas att hon kommer därifrån helskinnad!
Länk till Dramatens sida om En familj - August: Osage County
This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang, but a whimper
The Hollow Men, T.S. Eliot
Foto: Roger Stenberg
Åh, den är så bra! Och du har så rätt i det du säger, om inte bara ETT specifikt trauma, utan flera pågående samtidigt.
SvaraRaderaDär var du snabb som blixten! :)
SvaraRaderaJa, det känns väldigt trovärdigt att det inte bara kretsar kring EN stor hemlighet som skapat allt det onda, utan att alla har var sin historia.
Jag glömde bort att jag gjort i ordning en kopp te när jag började skriva det här. Att tänka igenom vad jag sett tog all min uppmärksamhet! Som tur var är det rött te, så det gjorde inget att det fick dra i en trekvart.