Parable of the Sower av Octavia E. Butler

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa den här boken. Den räknas redan till science fictions klassiker, trots att det bara är sjutton år sedan den skrevs. Historien har ambitiösa och spännande teman; ett USA som krackelerar och människor som förfaller till våld, och en förutseende ung kvinna i samhället som har som mål att inte bara rädda sig själv utan mänskligheten med den religion hon själv har upptäckt. Inte uppfunnit, utan upptäckt, som hon säger själv.

Dystopin utspelar sig faktiskt bara femton år fram i tiden från idag. De som kan lever i muromgärdade samhällen. Ju mer pengar man har, desto bättre kan man skydda sig. De som har mindre riskerar att överfallas av de allra fattigaste, de som lever på gatan och stjäl för att överleva. Bokens berättare, Lauren Olamina, känner på sig att det lilla halv-trygga samhälle hon lever i förr eller senare kommer invaderas, och börjar förbereda sig på vad hon måste göra för att överleva då. Hon läser böcker om överlevnad och försöker tala om sina idéer med sin bästa väninna och med sin pappa.

Som sagt, jag märkte att mina förväntningar var för höga, och jag försökte skruva ned dem. En del böcker kan vara bra, men inte tilltala just min smak. För min del skapade inte språket i boken tillräcklig förståelse för de konkreta förhållanden, vare sig miljöer och händelser. Det tog mig lång tid innan jag började inse hur samhället Lauren vuxit upp i såg ut. När hon och hennes följeslagare sedan gav sig ut på vandring, med knappa resurser och ständigt hot om överfall, fick vi många nödvändiga detaljer om packning och sökandet efter platser att övernatta, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte känna umbärandena i min egen kropp, som jag hade velat. Nu är ju boken en dagbok skriven under flykten, så man kan tänka sig att det är Laurens världsuppfattning och hennes språk som ger berättartonen. Men jag önskar ändå att språket låtit mig uppleva historien mer fysiskt.

De grundstenar i Laurens religion, God is Change, som finns nedskrivna i boken, är koncisa och poetiska på samma gång. Jag försöker sätta mig in i tankesättet och meditera över möjligheten att hon har rätt. Det är en intressant teori, och när Lauren måste diskutera och försvara sitt tankesätt mot slutet av boken bevisar hon att de inte bara är simpla verser. Det är mycket intressant.

Jag känner faktiskt igen mycket av mina egna funderingar som tonåring i Laurens tankar. Fastän jag levde i ett mycket tryggare samhälle, tänkte jag ofta på hur man inte borde ta för givet att samhället fungerade, och jag letade också upp information om överlevnad utan fungerande el och vatten. Jag tänkte faktiskt också på vad det är som bygger en religion; hur religiösa texter tar form och tolkas av efterkommande, och på balansen mellan innehåll och poetisk form.

Därför blir det ännu mer fascinerande att tänka på bokens vidare intentioner. De texter som Lauren skriver och sprider bland sina närmaste är grunden till den nya religionen hon skapar. Religionen kommer att få spridning och leva vidare, och likaså kommer historien om Lauren att leva vidare och broderas ut under de kommande åren. Det är därför Butler vill visa hur det verkligen var; att Lauren var en människa som analyserade och planerade, hon var omtänksam när hon kunde, men inte övermänskligt god eller klok. Hon var inte (ännu) någon brinnande talare, hon ropade inte ut sina planer för en stor folkmassa, utan hon övertygade sina närmaste genom stillsamma resonemang. Det är skönt att få läsa om någon som tar på sig ledarrollen från den utgångspunkten, istället för en karismatisk figur som verkar mer intresserad av att styra många än av vad han/hon vill genomföra. Det blir också en indirekt uppmuntran om att man kan åstadkomma något viktigt även om man inte känner sig som en naturlig ledare. Jag kommer att läsa nästa bok, Parable of the Talents, för jag vill veta hur det fortsätter.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Kindred
Parable of the Talents
Fledgling
Lilith's Brood