Michal Ajvaz och Jaroslav Rudiš

Om morgnarna brukar jag läsa nyheterna på nätet för att vakna till litet. Den mest intressanta nyheten imorse, Tre högintressanta röster från Tjeckien, klickade jag på först av allt. Och böckerna som jag fick läsa om verkade så spännande! De handlar om precis det jag älskar mest; att avslöja att det finns något mer bakom fasaden i staden där man går, något mer och kanske något magiskt.

Döm om min förvåning när jag i vidhängande faktaruta såg att de nämnda författarna var just de som skulle samtala på föreläsningen jag var på väg till samma eftermiddag. Jag hade sett temat på min lista över föreläsningar, bokat in den som intressant, men inte lagt författarnamnen på minnet. Jag blev otroligt glad och förväntansfull! Tjeckisk litteratur och kultur, ja, hela landet, ligger mig varmt om hjärtat.

De två författare som närvarade var Michal Ajvaz, en värdig man i sextioårsåldern och författare till boken En annan stad, samt Jaroslav Rudiš, författare till boken Himmel under Berlin, som handlar om människor som likt han själv är i trettioårsåldern. Tillsammans med sina översättare läste de ur sina böcker på tjeckiska och svenska, och diskuterade sedan centraleuropeisk litteratur i allmänhet och tjeckisk litteratur i synnerhet.

För femton år sedan pluggade jag tjeckiska, men inte tillräckligt mycket för att kunna förstå vad som sades på språket. Nerozumím! Så synd! Det enda uttryck som jag kände igen, och det är jag mäkta stolt över, i Michal Ajvaz första utläggning, var "Rakousko-Uhersko", tjeckiska för "Österrike-Ungern". Ajvaz sade att tjeckisk litteratur har stor likhet i karaktärsdrag med närliggande länder, men snarare till Polen och Slovenien än till t.ex Tyskland och Serbien. Man är alla små länder, utan någon storslagen nationalism och utan närhet till havet och därför utan kolonier. Därför har man aldrig varit del i någon stor historieskrivning om det egna landet, tvärtom har man en viss misstro mot alltför stort patos. Istället ser man de många små historierna, och berättar med ironi och känsla för det groteska. "Vad skall allt vara bra för om vi inte är en del av det stora?" Berättelserna har därför sällan heller storslagna slut, utan slutar stilla och tyst.

Jaroslav Rudiš, som bott i Tyskland, flikade in med att han nog kan känna av det centraleuropeiska i tyska Bayern och Sachsen; likheterna ligger i att man dricker öl och äter knödel och kål. (Fast det tjeckiska ölet är bäst!) Den centraleuropeiska prosan har en tyngd i ölet och knödlarna, men också en lätthet. Humor och självironi hör till de bästa egenskaperna hos centraleuropeiska författare. Däremot känner man mindre av samhörighet med Moskva, och liten förståelse för att kallas "östeuropeisk". Rudis påminde om Jachym Topols bok Kallt land där man söker efter Östeuropa. Var ligger det? Alla som får frågan svarar att det ligger öster om där de är, och frågan letar sig vidare längre och längre tills den hamnar i Vladivostok. Alltså långt österut i Ryssland, nästan på gränsen till Kina.

Sorg ser olika ut i olika kulturer. Den tjeckiska sorgen skiljer sig från till exempel den franska och den ryska genom att den innehåller humor. Man är van att förlora det man har. Och när man förlorat allt man har, är sorgen det enda som finns kvar. Men kvar finns även humorn, som till viss del är ett skydd mot sorgen. "Ja, det var ju dumt, men det är så det är nu." Det låter som ett accepterande av sitt öde, utan att ändå vara total uppgivenhet. Kommer den tjeckiska litterära rösten att bli mer lik andra röster och suddas ut? Kanske... om trehundra år... men det vore synd...

Sist ställde en åhörare den intelligenta frågan till författarna om hur de själva får inspiration. Jaroslav Rudiš svarade att han stjäl friskt från andra! Han lyssnar till människor omkring sig, hör vad de säger och uppfinner sedan människor som lever de brottstycken av liv han har hört. Därför åker han gärna tunnelbana och går på pub för att lyssna på andra människor. En studieperiod i Berlin då han var mycket ensam och ofta åkte tunnelbana, tillsammans med anekdoter han hört hemma i Prag, skapade inspiration till boken Himmel under Berlin.

Michal Ajvaz fyllde på med att han sällan väntar på inspiration, utan istället arbetar träget, som en skulptör. När han vet att han kommer att ha några månader till övers förbereder han sig för att skriva. Han citerade Ferdinand Pessoas förord till Orons bok, där en författare förklarar för en av sina roller att han skriver för att han inte har några vänner och för att han inte tycker om att läsa.

Med pirr i magen av kärlek till Europa införskaffade jag båda böckerna med författarnas signatur, och ser fram emot att läsa dem! De finns sedan länge på flera andra språk, så jag är oerhört glad att de ansvarskännande slavisterna på Aspekt förlag arbetar med att översätta tjeckisk litteratur till svenska. Děkuju vám!