Kodály, Brahms och Smetana i Konserthuset

Det var ett underbart pan-europeiskt program i Konserthuset på torsdagskvällen! Musiken som spelades var skriven av en ungrare, en tysk och en man från mitt hjärtas tredje hemland Tjeckien. Dirigenten kommer från Polen, och soloviolinisten från mitt hjärtas andra hemland Ukraina. Jag hade verkligen längtat efter den här konserten, och njöt av varje sekund.

Zoltán Kodály skrev sina Danser från Galánta 1933. Verket började med att enskilda instrument ropade till varandra, kanske var det de som väckte hela orkestern till liv? Efter ett tag spelade en mycket välljudande klarinettist, vars namn jag tyvärr inte känner, en fin melodi som ledde hela orkestern vidare till en sektion med lyriska, sceniska harmonier. Därefter fick hela träblåssektionen, som alla lät mycket bra, bubbla och sjuda av klanger, vilket banade väg för en karnevalisk festyra i hela orkestern. Härligt!

Så kom den unge, rosenkindade violinisten Valeriy Sokolov in på scenen för att spela Johannes Brahms' fordrande Violinkonsert i D-dur op. 77 (1879). Den första satsen präglades av en viss vaksamhet och oro, dels på grund av hur den är skriven, och dels för att det var vad den uppmärksamme Sokolov uttryckte. I de långa, virtuosa solopartien lät han lätt som en fjäril i de höga tonerna, och i de utdragna klangerna var hans ton precis, litet sorgsen, men vacker. Hördes han i hela salen? Jag är glad att jag satt så långt fram! I andra satsen, adagiot, blir stämningen eftertänksam. Fastän Sokolov spelar engagerat och obesvärat, märks det att det är ett svårt verk, ett man närmar sig med beslutsamhet och kanske litet vördnad. Den tredje satsen, Allegro giocoso, ma non troppo vivace, inleder med en dansant och rolig melodi som upprepas och varieras mot slutet, men satsen lät mer majestätisk än lekfull. Och så ligger klangen av vemod med i verket från början till slutet! Man skulle kunna spela Brahms' violinkonsert som något trevligt och underhållande, men det var mycket fint att få höra en så allvarlig version istället.

Efter paus var det dags för tre satser ur Bedrich Smetanas underbara Má Vlast, Mitt fosterland (1874 - 1879). Smetana bodde i Sverige i några år, men levde största delen av sitt liv i sitt födelseland Tjeckien. Má Vlast, inklusive den älskade Vltava, skrevs till största delen på hans ålders höst, när han redan börjat bli döv! Första satsen, Vyšehrad, handlar om slottet med samma namn i Prag. Harpor och en inspirerad flöjtsektion inledde livfullt, och hela orkestern anslöt i något som snart blev pampigt, stolt och fyllt av fosterlandskärlek. Jag tycker att dirigenten, Krzysztof Urbanski, hela kvällen ledde de kompetenta Filharmonikerna väl, men just i Má Vlasts mest majestätiska partier lät de ofta litet fyrkantigt. Men det är förbisebart under en så underbar kväll. Vltava, Moldau, med sin kända melodi, böljade fram i både lugna och vilda svall, och eftersom jag läst på historien om Šárka kunde jag leva mig in i allt som hände i tredje satsen.

Jag brukar må bra varje gång jag har varit i Konserthuset, och konserterna jag får höra är ofta av utsökt klass med begåvade musiker och spännande verk. Men den sista veckan har jag känt mig extra dragen till Central- och Östeuropa, så den här kvällens program rörde mitt hjärta och gjorde mig mycket lycklig.

Länk till Konserthusets sida om konserten, där man kan se och höra ensemblen repetera violinkonserten.