I skuggan av Don Juan av Lars Gyllensten

Boken är skriven 1975, men språket är medvetet högtravande för att verka äldre. Det handlar om Don Juan Tenario - eller Herr Johan, eller Johan av Blodet; han får många namn i boken - som levde i Spanien på 1600-talet. Gammaldags formuleringar och sirliga omskrivningar av Don Juans kvinnoäventyr, för att inte tala om själva kvinnosynen, får boken att kännas mycket gammal och mossig. Efter tjugo sidor var jag nära att lägga den ifrån mig. Men som tur var läste jag förordet och gav boken en ny chans.

I en skrubb intill köket i släkten Tenorios palats föds en annan Juan - Johan - Juanito, några år efter Herr Johan. Medan han växer upp får han, och alla andra i Sevilla, höra om Herr Johans vågade förförelseakter. Unga, gamla, änkor, oskulder, gifta, mödrar, alla kvinnor lägrar han. Många blir bedragna, såväl äkta makar som de lurade kvinnor själva. För det är inte äkta kärlek till kvinnosläktet som driver denne Don Juan, utan snarare en lust att lura och till och med förarga och förstöra.

Men att vara fräck och obekymrad och oberoende av alla andra är just de önskvärda egenskaperna för en fin spansk herre. När Lille Johan får bli tjänare åt Store Johan är han först stolt över att få hjälpa till med skurkstrecken. Men Juanito har börjat känna sig tveksam till äventyren. Han ser hur människor blir sårade, hur Herr Johan faktiskt verkar vara ute efter att förstöra andras glädje, och att han inte ens verkar njuta av sina äventyr utan bara klampa på av ett obegripligt inre tvång.

Juanito har ett uppmärksamt sinne och funderar mycket. Då och då bryts den högtidliga prosan för att ge plats åt Juanitos tankar, som är både kloka och vackert formulerade. Intuitivt känner han av skönheten och värdigheten i livet, och i sina medmänniskor, även de längst ned på samhällsstegen som ofta får behandlas hur som helst. Ju längre Herr Johan går i sin hänsynslösa framfart, desto mer funderar Juanito på om det verkligen är ett gott sätt att leva.

Visst känns boken föråldrad, inte bara på grund av det litet sippa språket i beskrivningarna av Don Juans erövringar. Det är också en sedelärande roman, för redan från början får vi läsa att Juanito kommer att ångra sin del i Herr Johans våghalsiga påhitt. Vem skriver ut moraliska betänkligheter så tydligt idag? Men när jag vant mig vid språket är det inte svårt att ta till sig de spännande inslagen i berättelsen, och också börja hoppas på att Herr Johan äntligen skall hejdas och få sitt straff efter sina nonchalant hanterade olyckor. För mig som aldrig uppskattat berättelserna om Don Juan, förföraren, är det här också en bra uppgörelse med hjältemyten.