Nobelpriset i litteratur 2010 - gissningar och önskningar

När 2009 års Nobelpristagare för litteratur tillkännagavs, blev jag så lycklig. Herta Müller, som jag redan älskade för hennes starka verk och magiska språk. Men efter några veckor gick luften ur mig. Vem skulle jag hoppas på nu? Det är en skön känsla att ha hittat en riktigt fantastisk författare, någon man tycker höjer sig över mängden av de riktigt, riktigt bra författare man också läser. Någon som berättar nya saker, eller gamla saker på ett nytt sätt, med ett språk som inte liknar någon annans.

I somras hittade jag faktiskt min nye dröm-vinnare. Efter att ha varit nyfiken länge, skaffade jag äntligen Things Fall Apart (på svenska: Allt går sönder) av Chinua Achebe. Och vilken bok det var!

Det afrikanska stamsamhället där allt utspelade sig hade traditioner och minnen som inte liknade något jag kände till. Men utan att låta som en turistguide berättade Chinua Achebe om vad som hände och vad som måste göras, så att jag förstod både hur viktig varje ritual var, hur svårt det kunde vara att följa dem, eller att bryta dem. Hans språk var enkelt, med korta meningar som i god takt drev handlingen framåt. Men då och då kunde ord och gester antyda att människor kanske hade en annan tanke än det de sade högt. Och med jämna mellanrum berättade någon en av stammens traditionella sagor, och jag njöt av magin i dem.

Att Chinua Achebe inte bara kunde beskriva okända afrikanska byar för västerländska ögon bevisade han i nästa del i sin African Trilogy. I boken No Longer at Ease har en av stammens pojkar fått en utbildning i England och börjat som statsanställd i den snabbt växande storstaden. Jämfört med byn är alla regler och villkor nya, men Achebe beskriver osäkerheten och förväntningarna lika bra som tidigare.

I trilogins sista del, Arrow of God, är inte förhållandena lika klara som i de två tidigare. En by pressas mellan de gamla traditionerna, lagarna och kraven från den brittiska kolonialmakten, och rivaliteten med en grannby. Det är en sorglig berättelse med många aktörer, och olik de båda andra på ett nytt sätt. Och när historien går mot sitt slut märker jag att Achebe tvinnat samman de många trådarna till något som kanske leder mot en god framtid, så som huvudpersonen hoppades.

Chinua Achebe berättar en historia som vi inte skulle känna till utan hans böcker, på ett sätt som gör det spännande och viktigt för läsare i hela världen, med ett rakt men målande språk. Jag hoppas att han får Nobels litteraturpris 2010.

Eller att Tomas Tranströmer får det. Han vore också en värdig pristagare.

Om någon annan har andra önskningar och motiveringar får ni gärna berätta dem!

Uppdaterat: Jahaja, inte ett rätt hade vi som gissade: Mario Vargas Llosa fick priset. Det var en överraskning, även om jag minns att han varit förhandstippad och önskad många gånger tidigare år. Jag har ännu inte läst något alls av honom, och hittills har böckerna inte lockat mig. Men jag måste ju provläsa minst någon av hans böcker! Ännu mer nyfiken är jag på de författare som nämnts i kommentarerna nedan, främst Margaret Atwood och Alice Munro.