Beat-kulturen som växte fram på 1950-talet lockade människor, särskilt unga människor, att göra sig fria från konventioner och leta nya insikter genom en vild, fri livsstil. Vågor av det nya livet har nått fram till Oslo, och ungdomarna vi möter dansar, dricker, slåss och spisar jazz (i sina rika föräldrars villor och båthus).
Jacob lämnade skolan som sjuttonåring, gav sig ut på sjön och har tillbringat två år i på havet och i främmande hamnar. Hade han varit tonåring idag hade han kunnat leva högt på sina berättelser från exotiska länder, men hans jämnåriga har så fullt upp med sina fester att de inte bryr sig om hans annorlunda erfarenheter. Jacob ser dem alla från ett avstånd. Jämfört med dem känner han sig både mer erfaren och underlägsen, men framför allt som någon som står utanför.
Men så möter han Line! Åh, en så stark kärlekshistoria de upplever, men också fumlande och förvirrad. Preventivmedel, brist på dem och en blyghet för att prata om dem orsakar missförstånd och svåra gräl. Fastän Line är den som står Jacob närmast, och fastän de pratar och är tillsammans hela sommaren, känner inte heller de två varandra, egentligen. Och Jacob har så många inre demoner han har försökt att tysta ned och glömma bort, men inget håller i längden. Åh, ungdomar! Åh, ensamma människor! Åh, människor som inte förstår sig själva, och inte kan nå varandra. På de livligaste festerna med den högsta musiken är det som allra lättast att känna sig som mest ensam och hopplös.
Vilken lysande slutmening! Och så snat.
SvaraRaderaTack för det, snowflake! Ja, den där känslan kan han verkligen förmedla, Axel Jensen. Han var riktigt klarsynt.
SvaraRadera