Life During Wartime

För drygt tio år sedan kom Todd Solondz' film Happiness, om tre väldigt olika systrar och deras dysfunktionella familjeförhållanden. Det är så många av scenerna från filmen som etsat sig in i mitt minne, och jag var glad att Solondz gjort en film om de tre systrarna tio år senare.

Life During Wartime öppnar med en scen som är en direkt spegling av öppningsscenen i Happiness, och hela filmen innehåller många direkta uppföljningar av allt som hänt. Eftersom alla roller spelas av andra skådespelare än i första filmen känns det förvirrande till en början. Efter några scener har jag vant mig, men får ändå en känsla då och då av att skådespelarna spelar de förra skådespelarna. Det är kanske bra. Det är ofta knappt människor vi ser, det är typer, och det är nog en del av meningen med filmen.

Systrarna har skruvat in sig ännu djupare i sina karaktärer. Lilla, bräckliga Joy (Shirley Henderson) med sitt stora hjärta, familjens hackkyckling som bara vill göra gott i den här svåra världen - hur kan det alltid gå så illa för henne och dem hon älskar? Mellansystern Trish (Allison Janney), den perfekta husmodern, är så svårt självupptagen att hon glömmer att se sina barn som barn. Äldsta systern Helen (Ally Sheedy), den framgångsrika författaren med alla taggar resta, är så snabb att kasta anklagelser på andra för att ingen skall hinna göra det mot henne först.

Ljuset och färgerna i fotot gör att flera av människorna ser ut som målade gipsmasker, till och med så attraktiva kvinnor som Allison Janney och Charlotte Rampling. Trish' två yngsta barn är så näpna och storögda att de ser overkliga ut. Den ende som inte ser ut att ha stelnat i en roll är pedofilpappan Bill (Ciarán Hinds), även om man inte för ett ögonblick får glömma att han är en skurk. Trots sina skumma och tvångsmässiga manér visar han en skymt av mänsklighet i sina drömmar och försök att nå fram till något.

Plötsligt tar filmen slut, litet snabbare än jag hade önskat. Jag kan inte påstå att Todd Solondz har sympati för sina rollfigurer, som så ofta säger helt fel saker fastän de tror de säger rätt, och förstör för varandra till och med när de vill väl. Men några av de djupt pinsamma och smärtsamma scenerna kunde varit hämtade direkt ur livet, ur någons jobbiga men (mestadels) ofrånkomliga liv, och det är sympatiskt hur Solondz ser dem och låter oss se dem.