Schumann-festival: Dag 4

Under festivaldagarna i Allhelgonakyrkan har Robert Schumanns hustru Clara fått en egen kväll. Så bra! Hennes musik är självständig, vacker och väl värd att höra.

Först slog sig Anna Christensson ned vid pianot för att följa Ivonne Fuchs genom några av Clara Schumanns musik till texter av Richard Rückert (op 12, 1841). De dramatiska dikterna var tonsatt i starka men alltid vackra klanger, och de båda musikerna uttryckte dramatiken mycket väl. Fuchs' starka, klara mezzosopran
fyllde varje millimeter av kyrkan, och varje ord i varje sång gick rätt in i mitt hjärta. De båda framförde även sånger som Clara Schumann tonsatt efter texter av andra, ännu mer dramatiska diktare, bland annat Lorelei av Heinrich Heine. Så vackert och så medryckande!

Däremellan spelade även Christensson på egen hand några andra av Clara Schumanns verk: ur Soirées Musicales op. 6 (1834-36) de båda mycket känslosamma Ballade och Nocturne, en glad men värdig Mazurka op 6:3 (1834-36) och Romance op. 11:1 (1838-39). Jag är glad att få hört att Clara Schumann var en kompositör med så stor bredd och skicklighet.

Efter paus spelade Bengt Forsberg (piano), Andreas Brantelid (cello) och Joan Faigen (violin) Pianotrio i g-moll op. 17 (1847), som jag inte blev lika förtjust i. Jag tror att det beror på framförandet; i de första satserna stack violinen ut för mycket mot de andra instrumenten, och i den avslutande satsen växte musiken i ett crescendo där alla nyanser och enskildheter gick förlorade. Men jag kanske bara är bortskämd efter flera dagar av mycket god musik, för det var också ett bra verk.