Foto: Sören Vilks
Manfred och Alice (Johan Holmberg och Jennie Silfverhjelm) har planer för hur de vill bygga om det fina gamla församlingshemmet de har köpt. Men efter fyra månaders arbete och verktyg och gipsskivor överallt börjar det gå upp för dem att hantverkarna inte kommer att vara klara på lördag, som de hade sagt.
Paret växlar mellan att tro på hantverkarnas löften, hetsa sig till att köpa fler och dyrare inredningsdetaljer, och få frustrerade utbrott över att inget är färdigt. Jag tycker inte att det verkar finnas någon tydlig tanke i manuset för när de skall reagera si eller så, men de slapstickartade vredesutbrotten får förstås alltid tacksamma skratt från publiken. Därtill en massa situationer där någon pratar länge om någon trivialitet utan att märka att den andra håller på att slå sönder sig själv eller något annat bakom ryggen. Övertydligt lustiga repliker och överdrivet skådespel är pjäsens byggstenar. Ingetdera hör till min favorithumor, men som sagt, större delen av publiken skrattar högt och inkännande mest hela tiden.
Jennie Silfverhjelm och Örjan Ramberg (som hantverkarnas förman Glen) är de som bäst träffar tonen i pjäsen. Inte ens Johan Holmbergs stora komiska begåvning (som man kunde se i Kasimir och Karoline) kommer till sin rätt här, förutom i några riktigt lyckade snubblingar. Jo, jag fnissade till några gånger, men fars kommer nog aldrig att bli något jag gillar.
Länk till Dramatens sida om Hantverkarna
Ha, ha jag hann före Dig i dag! :-) Dessutom tyckte vi helt olika: antingen har du missat en aspekt eller jag fullsändigt övertolkat?
SvaraRaderaJag tror att teatern kan slå an något hos den ene och helt missa tonen hos den andra, oberoende av om pjäsen är bra eller dålig. Det kan bero på olika erfarenheter eller bara humöret just den dagen. Jag är glad att du fick ut den starka känslan av uppsättningen! Själv har jag aldrig renoverat något endaste rum och hoppas att slippa det för evigt, så för mig är bara idén absurd!
SvaraRadera