Georg Riedel, Jenny Wilson och Brand New Heavies - som vanligt inte bara jazz, men riktigt bra artister från andra genrer. Jazzfestivalen ligger i år i juni, inte i juli, och har två scener intill varandra för snabbare växlingar mellan huvudartisterna. Idén är både bra och dålig; bra för att det inte blir tomt och tyst i en timme på den största arenan, men litet störande när efterföljande artist måste börja soundchecka under konserten innan. Fast det görs så diskret som möjligt, så den stora frågan för mig som publik blir om jag skall sätta mig mitt emellan de två scenerna eller om jag skall flytta fram och tillbaka mellan konserterna.
När jag kom till området stannade jag först till vid den lilla scenen Backen, där Georg Riedel, hans dotter och andra bra jazzmusiker spelade de kära barnvisorna men med litet mer jazzdoft än vanligt. Därefter tog jag mig till det stora scenområdet, där Gretchen Parlato och hennes band från New York spelade. Parlato är en mycket musikalisk sångerska, väl integrerad med kompet. Det lät förföriskt svalt och enkelt, men musikslingorna som sångerska och komp upprepade om varandra gömde komplexa melodier och glödande harmonier. En njutning i sommarsolen.
Michael Ruffs musik drar ofta åt det smöriga hållet, men låtarna är av den gedigna, välskrivna sorten som gör sig bra live. Speciellt när bandet består av erfarna, samspelta musiker och Ruffs fina dotter Olivia på sång. Även de ganska naiva texterna, enkla kärleksbudskap som Show The World Our Love, är sådant som känns rätt på en så avspänd konsert som den här. Kanske var stämningen litet för slapp, både i mellansnaket och i publikens gensvar. Det blev dock fint när Michael Ruff satte sig vid flygeln och spelade Heaven Bound helt ensam, och dottern sedan sjöng I'll Be There. Efter en hel del skämt och småprat fick vi det riktigt funkiga ljudet till en mycket funkig version av Close To You.
Bobo Stenson Trio, med Anders Jormin på bas och Jon Fält på trummor, är också erfarna och samspelta musiker. Jag tyckte mycket om tonen de hade i sina låtar, den lugna men tighta stämningen. Även om jag inte var så förtjust i en del av de mer experimentella inslagen, var det en bra spelning.
Håkan Broströms New Places Orchestra har goda musiker, bra sammanhållning och bra arrangemang att tacka sin orkesterledare för. De lät mestadels mycket bra, ibland litet för brötigt, men de många goda solisterna hade bra uppbackning.
En av de mest intressanta skivorna det senaste året är Jenny Wilsons nybyggarmusik. Som en översteprästinna ledde hon sitt band och Tensta Gospel Choir i dräkter med urfolksteckningar. Jenny Wilsons musik och säregna arrangemang är fantastiskt nyskapande, intressanta och sköna att lyssna på. Kanske inte i för stora mängder. Konserten slutade precis innan musiken hann bli repetitiv.
När sista akten går på och vrider upp förstärkarna till 11 kan det bli tråkigt om de låter allt gå på rutin. Men Brand New Heavies har både rutin, spelglädje och gemenskap med publiken. Från det första smattrande ackordet levererade de tight funk i sina underbara låtar. En efter en radades de upp, de gamla kära hitsen, i mer eller mindre uppfunkade versioner; Never Stop, Midnight at the Oasis, Dream on Dreamer, och min personliga älsklingslåt You Are The Universe. Den kalla kvällsluften kändes inte av längre när vi stod och dansade i bänkraderna. Som extranummer kom förstås Dream Come True, med publikkörer som aldrig ville ta slut. Det var en perfekt avslutning på första dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar