Festivalarmband, öltält, parkbänkar, hopfällbara solstolar, glödlampsgirlander - Dramalabbet har tänkt på allt som skapar festivalstämning. Därtill grönt på marken (golvet), gulliga (plast)blommor och en utomhusscen. Tre nyskrivna pjäser spelas upp, och dessutom en uppläsning av en pjäs som är på väg att ta form i Norrköping. Den inledande skrivna intervjun med de medverkande är inte så lockande. Jag skulle önska att den varit en fjärdedel så lång och spelad lika seriöst roligt som sketcherna i Smack the Pony. Men intervjun mynnar ut i en välspelad monolog, så jag tror det finns hopp i alla fall.
Den första festivalpjäsen heter Gapa! Två skådespelare, Inga Onn och Thérèse Svensson, spelar upp ett förhållande och ett uppbrott i omkastad tidsordning. Pirrande nyförälskelse, förvirring och rent skrämmande hatscener drar förbi. De båda skådespelerskorna är riktigt bra, men Inga Onn har ett par scener som mest tär på koncentrationen; en föreläsning om kommunikation, en alltför lång promenad fylld av hummanden och en scen med för många "inte" och "om" för att meningen skall bli klar. De bra scenerna är inte tillräckligt många och upplysande för att skapa sammanhang i vad som händer, men det finns mer att hämta där.
Tillbakagång är en monolog av en ensam man, Ulf, som berättar om några viktiga, formande händelser i hans liv. Saker som hände för några år sedan, saker som hände när han var liten, saker som gjort honom så orolig och fixerad som han är eller har varit. Stycket är väl skrivet och regisserat (av Helena Granström och Camilla van der Meer Söderberg) och mycket väl spelat av Erik Magnusson. Jag vill inte för en sekund låta min uppmärksamhet lämna den knutne mannen på scenen.
Till en festival hör störig publik som dricker öl och skränar. Ulfs monolog dränks ibland nästan av gnäggandet av folk som tar allt han säger på skoj. Jag tänker mig att de är den svenniga massan som glor på Ulf på sta'n och gör att han blir ännu mer osäker. I sista pjäsen får öldrickarbrudarna rejält utlopp för lusten att flabba.
Kusiner slår från första början an en ton som irriterar mig. De två kusinerna är så olika varandra man kan vara; en stel, spinkig bokmal och en vaggande snowboardkille. Stereotyperna är skruvade så att det bara blir för mycket, och killarnas manér får ta överhanden över handlingen. Men bit för bit börjar man märka att de två har en historia som går långt tillbaka, en bakgrund som blir mer och mer allvarlig. Det som kanske började som en lek en gång blir svårare ju äldre de blir. Jag är riktigt imponerad av hur Louise Löwenberg och Eva Johansson fått till det grabbiga kroppsspråket, på varsitt sätt, och det är en riktigt intressant berättelse som tyvärr bara glimtar fram mellan harklingarna.
Sammanlagt är det väldigt roligt att få se verk av nya dramatiker, regissörer och skådespelare på Dramalabbet, så festivalen är väl värd ett besök.
Länk till Dramalabbet
Åh, det är alltid så inspirerande och roligt att läsa om all kultur du hinner med! Jag har förut ofta fått höra att jag är en "kulturtant" men jämfört med dig är jag en doldis :) Men nu blir det parkteater ett tag framöver och i går var jag äntligen och såg "Momo-kampen om tiden" som du tidigare recenserat - håller med - den var mycket sevärd, bra familjeunderhållning och så duktig huvudrollsinnehavaren var - tycker att hon var en rätt driven aktris för att vara så ung!
SvaraRaderaHa det gott! /Åsa
Tack så mycket, Åse! Om jag inspirerar dig (och andra) så blir jag jätteglad! Att gå på teater blir som en drog... ju mer jag ser, desto mer vill jag se, och jag letar alltid efter nya scener.
SvaraRaderaSå kul att du tyckte om Momo! Ja, det var verkligen väl spelat av den stora gruppen, och riktigt sevärt!