Julie & Julia

För mig som växte upp på en tysk-svensk diet av fiskpinnar, knödelsoppa, jättegoda kakor till jul och så skolbespisningen, var det en fröjd och ett mysterium när jag som vuxen fick smaka på maten som serverades av min franska väninna när hon bjöd till fest. Varje liten perfekt petit-choux smakade så gott att jag instinktivt förstod hur mycket arbete och skicklighet som låg bakom dem. Skulle vem som helst kunna lära sig laga så god mat? Det var ju det som Julia Child tänkte sig, när hon skrev in sig i Le Cordon Bleu, skolan för kockar med topp-ambitioner.

Filmen Julie & Julia skildrar hennes liv tillsammans med sin älskade make, på regeringsuppdrag i Frankrike. De spelas livfullt och kärleksfullt av Meryl Streep och Stanley Tucci, och man bör inte se filmen på tom mage. Fisken med gyllene frasig yta som serveras i första scenen får det att vattnas i munnen på mig. När Julia Child bestämmer sig för att inte bara äta den ljuvliga franska maten, utan även laga den, får hon kämpa hårt för att övervinna sin egen fumlighet och sin missnöjda franska fröken.


Det är en sak jag tycker så mycket om med hennes historia: hon ger inte upp fast hon är "fel", hon övar och övar och lär sig mer, hon blir faktiskt riktigt bra, men hon slutar aldrig att vara sig själv; stor, glad, litet fumlig och full av entusiasm. Och tack gode Gud för att hon kom till att skriva en kokbok med sina insikter, lättförståelig och användbar för dem som aldrig tidigare kommit i kontakt med det franska kökets grundlighet.

Parallellt med Julias historia berättas Julies historia. Julie Powell (Amy Adams) är en New York-bo i nutid som bestämmer sig för att under ett år laga alla rätter i Julia Childs nu klassiska kokbok. Och blogga om det! Ahh, litet igenkänning och klapp på axeln för oss med en egen skrivhörna på nätet. Fler än jag känner väl hur ens blogg är en blandning av dagbok, underhållning och uppmuntran för andra, och en anledning att inte ge upp ett projekt man startat. Och så en önskan om att många skall läsa vad man skriver, förstås.


En sak som slår mig när jag ser filmen är hur Julie Powell med sitt projekt sliter för att bli sedd och uppskattad av andra, medan Julia Child inte behöver anstränga sig för att bli älskad, tvärtom. Allt Julia gör gör hon av en inre drivkraft, och hennes genuina glädje gör henne därför mycket lättare att tycka om. Filmen drar inte stora växlar på det, men det är tänkvärt. Framför allt längtar jag efter att ställa mig vid spisen med en hög råvaror och några lediga timmar för att laga en riktigt god gryta.