Nazister är onda. Nazister var extra onda under andra världskriget, när de både krigade och dödade civila judar de hittade i länderna de ockuperat. Ett gäng snygga judar som mördar och skalperar onda nazister är ju några man vill heja på, eller hur? Eller göra en cool film av, som Quentin Tarantino har gjort. Litet alternativ historieskrivning, och så har man ett gäng amerikanska soldater som sparkar nazirumpa på grymma sätt med en oberörd min.
Jorå, jag kan uppskatta hämningslöst våld och några tuffa fraser muttrade i mungipan. Jag har gillat flera av Tarantinos filmer. Men Inglourious Basterds känns till en början mer osmaklig än underhållande. Som om den vore regisserad av en Tarantino-beundrare, inte av mannen själv. Visst är det kul att låta kända skådespelare spela stereotyper; stiliga, iskalla amerikanska soldater, tuffa men litet klumpiga bland alla européer med sina olika språk. Men amrisarnas coolhet mot de övrigas äkthet blir en dålig matchning. De hårda replikerna känns som ett spel, inte som äkta cynism från luttrade fighters.
*** Mild spoiler ***
Fast det går inte att förneka att filmens slut är en stor, härlig katharsis. Blod och hämnd! Bomber och explosioner! Kick some nazi ass! Det är en svindlande känsla att se någon ligga död på golvet i ett projektorrum, och se samma person fortfarande leva på duken i salongen. Och att se Shosanna Dreyfus' ansikte (Mélanie Laurent) projiceras på den brinnade filmduken och på den tjocka röken, medan hon förklarar för nazisterna att de skall dö och sedan skrattar galet, är en klassisk scen med eko genom filmhistorien. Skitsnyggt!
Scenen i källarpuben där de tysktalande infiltratörerna försöker planera men blir störda av tyska soldater är också lysande, och jag uppskattade den ännu mer när jag såg om den. Ögonblick för ögonblick måste agenterna väga sina ord för att inte bli avslöjade. Trivialiteter blandas med prövningar och misstänksamhet och utgången är oviss in i det sista. Allra mest tycker jag om att höra flera europeiska språk talas i filmen: engelska, tyska, franska och italienska. Det betyder liv eller död att kunna tala rätt språk... med rätt accent.
Håller fullständigt med. Tyckte egentligen inte så särskilt bra om den här filmen, inte som Tarantinos tidigare filmer som jag verkligen älskar många av dem, men den hade definitivt poänger och just slutet var nog det jag gillade bäst. Sedan går det ju inte att förneka att den är förfärligt snygg också, men innehlållsmässigt, nej tack. Gav mig inte mycket, faktiskt.
SvaraRaderaJa, vad skall man säga, den har ju alla Tarantino-ingredienser, så man skall inte bli överraskad över splattret och förment banala diskussioner medan en bomb mullrar under fötterna. Men i just den här filmen gick det på tomgång.
SvaraRadera