Bright Star på bio

Jag har inte läst tillräckligt med poesi för att veta om jag älskar John Keats eller ej. Men det kanske var bra, så att jag kunde gå på den här filmen om hans korta, fattiga liv utan att ha en drömbild av honom som riskerade att krossas.

Jane Campions film handlar egentligen om Fanny Brawne, den smarta, självständiga kvinnan som mötte Keats och älskade honom under de sista åren fram till hans död vid tjugofem års ålder. Hon syr egna kläder, färggranna och påhittiga, och är snabbtänkt och smart. Hon intresserar sig för den unge poeten i grannhuset, och sedan också för hans poesi. Det blir många fräcka och riktigt roliga ordväxlingar när Keats' vän Charles Brown litet svartsjukt försöker försvara sin skyddsling mot Fannys påhälsningar.

Det är också roligt att Fannys småsyskon får ta så stor plats i berättelsen och föra handlingen vidare: en liten bror som skjutit i vädret men har kvar sina barnsliga ansiktsdrag, och en docklik rödhårig lillasyster, som nyfiket betraktar allt de får vara med om tillsammans med sin storasyster. Jag tycker mycket om att få se gemenskapen i den lilla familjen.

Ack, på den tiden fanns ingen bot för lungsot. Den unge poetens hälsa är så svag, och en förälskad flicka måste låta förnuftet råda och söka efter en make som kan försörja henne hela livet. Men kärleken mellan John Keats och Fanny Brawne går inte att dämma upp. Jag känner starkt med Fanny när hon längtar efter Keats och minsta tecken på hans kärlek, när de äntligen kommer nära varandra och kysser varandra för första gången.

Det är en vacker film, fastän inget är idealiserat. En del av Fannys modekreationer ser lustiga ut i mina ögon, och de halkar snett när man småspringer efter en sårad poet och hans ursäktande vän i regnet över leriga ängar. Fyller man hela rummet med vackra fjärilar måste man också sopa upp dem när de dör och faller till golvet. Men det förtar inget av det vackra, tvärtom. Bright Star är en film med skönhet, känsla och humor.