Olycklig kärlek är svårt. Man ser sin älskade varje dag, är kanske nära vänner, men han/hon verkar aldrig se det självklara: att ni två hör ihop. Gunnhild Øyehaugs bok berättar flera parallella historier om några människor som lever med kärlek riktad mot någon som inte vet om det eller förstår det. Flera av personerna i historierna bildar en osynlig ring av obesvarad kärlek till varandra eller av annat. Det är en ganska intressant lek att se, men mest tycker jag bara att historien blir svagare av att splittras upp på det sättet.En annan viktig ingrediens i boken är de många referenserna till film och böcker, eller snarare till filmerna Lost in Translation och Kill Bill. Det är en god idé, för visst kan man hänga upp sig mycket på tolkningen av en film, och säkert har flera förhållanden spruckit på grund av skilda åsikter. Men det gör sig inte så bra i en bok att ständigt återkomma till filmer som ens läsare kanske inte har sett, eller detaljer som läsaren inte tyckte var viktiga, inte minns, kanske tolkar annorlunda.
En stor plump i boken är också hur en av huvudpersonerna talar om månadsmagasinet Vanity Fair. Om han (och Gunnhild Øyehaug) hade läst den, som han säger, så hade han vetat att det inte är ett "dameblad" som man köper för att få veta hur man "plumpar upp läpparna". Bara häromveckan läste jag två tiosidiga artiklar i Vanity Fair med förstahandsinformation om åtgärderna mot finanskrisen i USA.
Det finns en del intressanta ögonblick och tankar i boken, men på det stora hela är den mest ett pussel med delar som varken räcker särskilt långt eller djupt.
Så olika man kan läsa en bok....
SvaraRaderaFlera gånger när jag (i går) läste "Vänta, blinka" så måste jag stanna upp i läsningen - för att djupandas och riktigt ta in min läslycka.
De två författare (favoriter hos mig) som jag oftast associerar till när jag läser Gunnhild Öyehaugs filosofiska nutidsroman/relationsroman -detta språkäventyr !!!
- är Virginia Woolf och Milan Kundera.
Min recension kommer i mars i VK (Västerbottens-Kuriren)- också på nätet.
lena kjersén edman
Lena Kjersén Edman, tack för din kommentar! Jag vet ju att den här boken blivit mycket uppskattad, så det var intressant att höra vad du tycker om med den. Jag kan hålla med om att jag tyckte om Öyehaugs språk och att de inre monologerna fick så mycket plats, och att det snarast var handlingen som var litet banal och att några av personerna inte blev hela människor, bara pusselbitar.
SvaraRadera