Om man går regelbundet på Dramaten men inte till kyrkan, kan jag föreställa mig att en teaterföreställning, och särskilt en Norénpjäs, har en sakral stämning av ritual, igenkännande och inblickar i själsliga prövningar, liknande en gudstjänst. Det intrycket får jag när första raden på Målarscenen består av stolar som hämtade från en församlingssal, med psalmböcker i sidofacken. På scenen, och på väg upp på scenen, står fler av stolarna, och mot en vägg i den ljusa, kala scenografin står ett sidobord klätt som ett altare: en ljusstake med tre ljus, en vattenkanna och ett glas.
Dramaten har en lång historia av att misshandla Lars Noréns välskrivna pjäser. När Om Kärlek börjar undrar jag först om förhållandet är omvänt nu. Meningarna låter platta och nästan taffligt skrivna - med flit? De uttalas pliktskyldigt, som i en TV-såpa. Varje hastigt genomförd scen kan efter bara några ord kännas igen och klassificeras: två människor är otrogna, två människor växer ifrån varandra, två människor plågas av att inte kunna få barn. Välkända scener ur ett samtida liv som varje åskådare kan fylla ut med egna minnen. På samma sätt utgör liturgin i en kristen mässa åminnelser ur Kristi liv, stiliserat framförda och med plats för varje deltagare att fylla med sin inre upplevelse.
Så vad vi ser är kanske en iscensatt mässa för sekulära relationsbrukare. En Norénpjäs, förpackad i den uppmärksamhet en Norénpjäs brukar frambringa. Strax intill scenen sitter också en representant för publiken, E, spelad av Magnus Roosman. Oftast sitter han tyst, ibland skrattar han till, hela tiden ser han uppmärksamt på vad som händer. Ibland kliver han in på scenen, stänger en dörr, flyttar en stol, tittar in bakom en av väggarna. Om jag också finge göra det! Kanske fråga rollerna vad de menade med vad de sade, vad de känner just nu!
Halvvägs genom pjäsen kliver åskådaren E tillfälligt in i handlingen, och talar om några saker ur sitt liv. Efter det förändras pjäsen, och det E berättade dyker upp i handlingen. Precis som i kvantfysiken påverkar betraktaren det betraktade. Eller snarare är det så att det som spelas upp tar sin egen form i betraktarens öga, en betraktare som jämför med händelser i sitt eget liv, lägger till känslor och ord som inte nödvändigtvis fanns där från början, och väljer att återvända till utvalda scener. Såväl repliker som skådespel blir bättre när det silas genom åskådarens filter under sista halvan av pjäsen. Jag vet faktiskt inte hur mycket av det som är regins förtjänst eller skicklighet hos författaren. När jag läser vad Sara Giese (regissören) skriver om pjäsen, slår det mig att handlingen och rollfigurerna är mig helt likgiltiga, och det mästerliga är pjäsens form.
Länk till Dramatens sida om Om kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar