Ah, Weimarrepubliken! De sista åren med den hetsiga stämningen av dekadent nöjesliv medan orosmolnen hopade sig. Några av människorna i pjäsen om Hendrik Höfgen beklagar sig över hur samhället förfaller och folk glömmer den verkliga kulturen, men jag ser ändå perioden som en guldålder av kvardröjande bildning blandat med intensivt nöjesliv.
För att inte tala om människorna som befolkar romanen/pjäsen! Familjen Mann och deras vänner som stått som förebild för personerna var en så begåvad och engagerad grupp konstnärer, som befann sig mitt i händelsernas centrum. Klaus Manns roman om Hendrik Höfgen som indirekt berättar historien om Gustaf Gründgens och hans karriär är ett viktigt stycke nutidshistoria, och otroligt spännande därtill.
Den första akten berättar om de unga skådespelarna under tiden för nazisternas väg till makten. Det är mycket som händer, mycket som förklarar stämningen och lägger grunden för vad som skall komma, men takten känns ändå inte forcerad utan allt hänger samman väl. Det förstorade scenrummet utnyttjas ovanligt väl. Att föreställningen börjar med skådespelare vid sina sminkbord och klädhängare och lätt glider över till show eller mottagning hemma, beroende på vilken vägg man står vid, är mycket lyckat.
Efter paus har nazistregimen tagit ett järngrepp om nationen, och förutsättningarna för konstutövarna har förändrats. Gamla socialister och de som levt ett dekadent liv har inte bara svårt att få jobb utan riskerar även att rensas ut och försvinna. Hendrik Höfgen som alltid har varit ambitiös på gränsen till hänsynslös finner en väg tillbaka till berömmelsen när han får lära känna Ministerpresidenten, Hermann Göring, som gillar honom - tills vidare. Men då måste han hålla masken och bita ihop när jakten på hans forna vänner börjar, om inte han själv skall hamna på listan över misstänkta.
Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet. De blonda lockarna på Lennart Jähkel hjälper honom att göra Ministerpresidenten till ett iskallt rovdjur, som kan hjälpa dig till köttgrytorna eller skicka dig i döden lika lätt. Allra bäst är som så ofta Sven Ahlström som Hans Miklas, lika skrattretande som halvdålig skådespelare som intensiv i sina äkta känslor.
Andra akten innehåller ett par experiment som inte är så lyckade: några ögonblick av Bröderna Marx-humor och scener som får kommentera eller förklara sig själva hackar upp handlingen ibland. Jag blir också besviken på slutscenen, där scenarbetare kommer in till nyblivne statsteaterchefen Höfgen i samtida jeans och sneakers. Hänvisningen till de porträtt av tidigare teaterchefer som hänger intill scenen blir ett tvångsmässigt sparkande uppåt. Menar de att alla stadsteaterchefer har fått ljuga och sälja ut sig själva för makten? Sådana onödiga gester förtar bara effekten om en verklig protest skulle behövas.
Men i övrigt är Mefisto en pjäs om fascinerande människor i omvälvande tider, väl iscensatt och väl spelad av alla skådespelare, och mycket sevärd.
Länk till Stadsteaterns sida om Mefisto
Jag blir glad över att du tycker om Ragnar Lyths version av "Mefisto" - eftersom jag tycker om Klaus Manns roman och älskar Szabos film från 1981 och dessutom brukar gilla det som Ragnar Lyth regisserar.
SvaraRaderaMen jag hade tråkigt i går kväll när jag såg pjäsen och tyckte till och med att de flesta skådespelarna agerade som om de vore teaterns B-lag (med undantag för Lennart Jähkel och, i några scener, Björn Kjellman.)
Vi som såg pjäsen tillsammans igår försökte funera på hur vi skulle ha velat se den för att vi skulle ha kunnat uppskatta att romanen/filmen har transponerats till teaterpjäs.
Vi skulle ha velat ha mycket mindre av "realism". Kanske skulle det ha fungerat konstnärligt mer lyckat med en metaberättelse - där tillkomsten av romanen skulle vara en del av det episka förloppet.
lena kjersén edman
Håller med dig om mycket. Just den där förfinade atmosfären eller vad man ska kalla den för runt det Mannska huset, gör det nog lättare för oss att förstå den tiden. Idag är vi ju alla kulturkonsumenter och -producenter på ett sätt som var få förunnat på den tiden. Min recension här.
SvaraRaderaLena Kjersén Edman, så synd att du hade tråkigt igår! Vi tycker ju olika ibland, du och jag. Jag har inte läst boken eller sett filmen, och hade alltså inget att jämföra med, men jag tror nog inte att jag skulle uppskattat en metaberättelse om handlingen och romanen. Den scen som innehöll ett berättande av vad som hände var så oengagerande, så jag hade inte gärna velat ha mer av det.
SvaraRaderaDet är sällan jag ser pjäser så snart efter premiär, så jag tror att många av skådespelarna kommer att sjunka in bättre i sina roller när de känner sig säkrare, och det kan nog vara bra.
Jörgen, vissa perioder och scener har en magisk glans, och den här har det för mig. Vad jag fascineras av är både den tunga bildningen och hur självklar den är, blandat med den hetsiga stämningen hos de yngre som vill bryta konventioner och skapa något nytt. Den spännande brytningen tyckte jag att jag kände i den här pjäsen.
Regeln är att när pjäserna handlar om livet på teatern brukar det alltid bli uppsluppet - skådespelarna ofta som ystra kalvar. Undantaget skulle då vara uppsättningen av Mefisto på Stockholms stadsteater.
SvaraRaderaKanske är uppdraget så betungande – karriäristen Hendrik Höfgens ödesmättade kliv från kommunistisk vänster över till nazismen och chefskapet på Berlins stadsteater på 30-talet?
Kanske beror det på att regissören inte riktigt gjort klart för sig vad han egentligen vill säga med stycket?
Klaus Manns roman från 1936, ett porträtt av svågern och skådespelaren Gustaf Gründgens har vi tidigare sett som slagkraftig film i ungraren Istvan Szabos regi. Som teater hade den närmast sensationell framgång med Anais Mnouchkine och Theatre du Soleil i slutet på 70-talet. Så problemet ligger knappast i transponeringarna.
Och själva ärendet, konstnärens böjlighet under makten, har knappast förlorat sin aktualitet.
Ändå uppstår svårigheter när uppsättningen söker avläsa samtid med 30-talets måttstock.
Trots att regissören Ragnar Lyth stuvat undan hakkors och uniformer kan han inte slita berättelsen ut sitt historiska sammanhang, göra den allmängiltig – Hitlerväldet förblir ett särfall. Och när han på salongsväggarna hänger porträtt av gamla svenska teaterchefer blir det bara löjeväckande. Skulle exempelvis Viveca Bandler mer än någon annan karaktärsmässigt ha något gemensamt med Höfgens/Gründgens bara för att hon en period på 70-talet var chef för Stockholms stadsteater?
Första akten, som beskriver Höfgens första stapplande steg i karriären på en teater i Hamburg, är lång och pratig, söker men finner aldrig fokus.
Många repliker och många svepande rörelser över scenen blir det, men orden har ingen tryckstyrka, kan inte upprätthålla intresset. Det känns helt enkelt en smula gammalmodigt och inte ens en så begåvad skådespelare som Björn Kjellman har förmåga gjuta liv i förloppet.
I början på andra akten gnistrar det plötsligt till när Kjellmans Höfgen repeterar skjortan av Sven Ahlströms trubbige och alltmer förvirrade vänsternazist i scenen där studenten söker audiens hos Faust. Här blottas plötsligt det säregna maktspel som bara är möjligt just inom teaterns ram; sadistisk vällust inom ramen för förnedrande regianvisningar.
Det är bara det att scenen inte riktigt kan knytas till den större idé uppsättningen söker formulera, även om Lennart Jähkel med imponerande auktoritet som smokingklädd nazistpamp gör sittbästa för att likna en modern teaterchef.
Berättelsen om resan från revolutionär teater i Hamburg till nazistisk i Berlin förblir trots intentionerna endimensionell och försöket att bevara den isande historiska erfarenheten till nutid smälter dessvärre ned till en gest som blir tämligen ljummen.
Leif