Det stora Galleri 5 på översta våningen i Kulturhuset är nästan tomt. På väggarna finns diskreta pilar som pekar in i visningsrummen för de fyra olika filmer av Shirin Neshat som visas, åtföljda av skyltar med text som förklarar vad filmen visar. (Filmerna är bara delvis textade.) Varje film är en skildring av ett kvinnoöde ur boken Kvinnor utan män av författarinnan Sharhnush Parsipur.
Först sätter jag mig för att se berättelsen om Zarin som jobbar på ett horhus. Hon är så tunn och smal att hon nästan inte ser mänsklig ut. Med rynkad panna ser hon ut genom fönstret när männen vältrar sig över henne. En dag tittar hon upp på mannen framför henne - och han har inget ansikte! Jag blir lika skrämd som hon. Zarin ger sig ut på gatorna, hon går till ett bad och försöker skrubba sig ren, men ser bara ansiktslösa män omkring sig.
Nästa film jag ser handlar om lilla oskuldsfulla Faizeh, som drömmer om kärlek och bröllop. Men det hjälper henne inte att försöka följa reglerna; hon blir förföljd och våldtagen under tårar. Huset hon lämnat för att gå i skogen är ändå en fristad full av kvinnor som förbereder en bröllopsfest, och även Zarin från den första filmen har fått komma dit och vilar ut i en soffa.
De två filmerna är sorgliga historier från ett samhälle där män och kvinnor bara möts under några minuter i en våldsam sexualakt. Mahdokht i den tredje filmen vill bli ett träd, föröka sig könlöst och få en massa barn. Skogsgläntan där hon befinner sig verkar rofylld, och det dyker upp en massa små barn i stickade kläder, gula och ulliga som pollen. De leker ringlekar och har det roligt ett tag, men barnen ger sig av och kommer tillbaka med mer hotfyllda än kärleksfulla steg.
Vilken tur att jag missade filmvisningen närmast ingången, och ser den berättelsen sist. Under statskuppsåret 1953 ger sig Munis ut på gatan för att ansluta sig till demonstranterna. Det är svåra tider och utgången av statskuppen kommer inte att glädja Munis. Men vi ser henne ligga intill en skadad man på ett torg, båda orörliga som dockor, talandes med varandra i tankarna. Äntligen ett möte mellan två människor som försöker förstå varandra.
Den kala utställningsytan mellan visningsrummen är ödslig, men om jag blinkar kan jag tänka mig några buskar och parkettgolvet täckt med färgade blommor. Kanske konstgjorda växter, kanske oregelbundet utspridda, men ändå den trädgård som Shirin Neshat erbjuder de pressade kvinnorna i filmerna hon gjort.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
Åh, den utställningen har jag försökt gå på! Men först hade jag så ont om tid (bor inte i Stockholm) och sne var det en man som ville prata och fråga en massa saker om hur jag reagerade på bilderna, så jag hann inte se filmerna. Men Neshat verkar spännande!
SvaraRadera(Istället hann jag se en spansk(?)argentinsk (?)fotograf som skildrade två kusiners liv i olika uppställda scener, den var mycket bra.)
Aha, kom det någon och ville prata med dig om vad du såg? Det var ju intressant! Men jag förstår om du inte hann att se filmerna. Det var litet stressande att inte veta hur långa de var. Som tur var hade jag ingen tid att passa just den dagen.
SvaraRaderaJag såg bilderna ur de två kusinernas liv också. Så mycket man förstod om dem bara av foton av deras lek!
Det var en iransk man som ville veta hur en svensk kvinna såg på utställningen... han kan ha varit vad som helst från till regimkritiker till spion till kulturarbetare till bara lite ensam... Jag kanske borde ha avspisat honom och sett en film istället. Men men.
SvaraRaderaJag vill också alltid veta hur lång en film är. Jag förstår att konstnären vill att man ska glömma både tid och rum, men det gör jag mycket bättre om jag vet hur länge jag kan glömma tid och rum. :-)
Kusinerna var underbara. Man förstod som du säger så mycket.
Det låter ändå som en bra idé att diskutera en utställning med någon man inte känner! Jag önskar att någon skulle komma fram till mig så någon gång. Eller så skulle jag ju kunna fråga själv.
SvaraRadera