The Informant!

Det är tidigt nittiotal, så tidigt att detaljer från 80-talet hänger kvar - powersuits, tuffa frisyrer och detaljer som skulle vittna om styrka men idag mest ser gulliga ut. Förkortningen HFCS har en del i handlingen, men får till största delen passera obemärkt såväl i filmen som i dagens diskussioner, fastän det finns röster som talar om HFCS och företagen som framställer det som storbovar i fetmaepidemin.

Huvudpersonen Mark Whitacre (Matt Damon) arbetar som chef på ett av de här bolagen, ADM. Under hans inledande inre monolog småskrattar jag litet och tänker att han nog är ingenjör (han är biokemist). Jag är ingenjör, och jag både uppskattar och skrattar åt hans sätt att litet besserwissrigt klassificera och analysera det han ser.

Whitacres karaktär är den centrala punkten i filmen. När omständigheterna och hans fru driver honom till att berätta om ett världsomfattande samarbete mellan lysinproducenter om att hålla priserna uppe, startar det ett händelseförlopp som jag ser på olika sätt beroende på om jag tror honom eller ej. Är han en bifigur som uppfinner konspirationsteorier för att få uppmärksamhet och ära? Långa perioder beter han sig så att jag tror det. Eller är det just hans sort av obemärkta siffernissar som är verklighetens hjältar, när de ser något som inte går rätt till och vill få
rättvisa?

Det är inte i Whitacres spionarbete för FBI som spänningen i filmen ligger. Den stora behållningen ligger i hans osannolikt roliga inre monologer, och i hur chockerande naivt han beter sig. Hemliga kontrakt och pengar under bordet, jo, jag tackar jag! Alla skådespelare i filmen är mycket bra i sina roller, och samarbetar för att göra filmen riktigt kul och sevärd.