En djungel av slagverksinstrument täckte hela Grünewaldssalens scen, och fler flyttades upp (och undan) under konsertens gång. Marimba, piano, radio, plåtburkar, en gammaldags ringklocka, ett par reguljära trumset och några ting jag inte vet namnet på. De fyra männen i Kungliga Filharmonikernas Slagverksstämma skapade en fantastisk ljudbild och en unik konsertupplevelse i den vildvuxna skogen av instrument.
John Cages stycke Credo in US (1942) innehöll fragment av radioutsändningar, av Beethovens femte symfoni och av talade inslag. Dels var rollerna omkastade: det var musiken som var understöd till truminslagen, inte tvärtom. Dels lät det som hallåorna sade så musikaliskt, när man lade uppmärksamheten på tonfall och takt istället för på innebörden av vad de sade. Härligt att få höra den här moderna klassiskern.
Därefter följde tre duetter ur Mauricio Kagels serie av verk som alla börjar på Rrrrrrr... Ruf, Railroad drama och Rigadon. Männen på scenen viftar med grenar och blåser på papper för att illustrera tågolyckan som nämns. Det är inte för ett ögonblick något okontrollerat viftande som pågår; det märks hela tiden att musikerna är vana vid att hantera olika typer av ljudskapande instrument och det med stor precision.
Det sista stycket innan paus, Marimba Spiritual (1983-84) av Minoru Miki, är verkligen en uppvisning i skicklighet. Uppbackad av sina medmusiker spelade Anders Haag virtuost och intensivt på marimba. Inledningsvis var verket melodiskt och vackert, men de afrikanska influenserna tog över mer och mer. De snabba, hårda trumrytmerna på skapade en hög stämning, och applåderna efteråt ville med all rätta aldrig ta slut!
Rain Tree (1981) av Toru Takemitsu inledde efter paus. Ja, regn liknade det verkligen, men den mjuka musiken skapade ett obehag hos mig redan från början. Från en mild form av vattentortyr växlade verket över i att låta som vad jag hör i mina drömmar när jag har hög feber. Det kanske bara var jag som kände så, men det var otäckt.
I de tre nya duetterna från Rrrrrrr..., Rim Shots & Co, Ranz der Vaches och Rutscher, blev jag riktigt glad när man plockade fram en ställning med ett dussin upphängda alpklockor. Den var som växt ur en H.C. Andersen-saga, och jag hade gärna sett och hört mycket mer av den! Men till stycket hörde också en rödvit duk där andra klockor lades upp på rad, en fin picknickkorg med vinflaskor vars innehåll av ris skapade toner när det hälldes på klockorna, och så ett ljudband med röster som ropar på Heidi och andra namn... namn på kossor! Roligt och njutbart.
Den avslutande Nordic Peace (2003) av Tobias Broström lät mest macho av hela dagens program. Trumrytmerna var kraftiga och intrikata, men avsaknaden av en bärande melodi blev så tydlig, och rytmlekarna kunde inte riktigt bära upp mitt intresse på egen hand.
Sammanfattingsvis var det här en unik konsert med stycken som inte kan upplevas på annat sätt än live, i rummet och omgiven av det intensiva ljudet. De fyra slagverkarna spelade engagerat och säkert i de utvalda verken, och jag är glad att ha fått vara med om den här konserten!
Länk till Konserthusets sida om konserten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar