lördag 5 september 2009

Man tänker sitt på bio


Den sakralt klingande musiken under första delen av filmen skapar känslan av att vara i en annan värld. Det får mig att fundera på vilka gudar man skall be till, och hur, för att närma sig magin i det livet. Jag har vuxit upp i en småstad och känner igen en längtan efter äventyr i pojken Sebastians (Sebastian Eklund) påhitt i närområdet.

Men har man vuxit upp och fått sin plats i småstadslivet, då finns det inte många mirakel att vänta på. Ofta har man hamnat i en situation man inte helt har valt själv, och som man inte kan ta sig ur. Jimmy (Jörgen Svensson), som bor på Sebastians gata, har en liten ettårig son som han bär med sig överallt. Han bor hos sina föräldrar, men de har inte gett honom en egen nyckel och har kört ut honom gång efter gång. Han vandrar omkring planlöst i bostadsområdet med sonen i famnen.

Anders (Hannes Sandahl) har allt som Jimmy inte har, som Sebastian säger i filmen. Anders har ett annat av husen på Sebbes gata. Han har också jobb, bil, och råd att renovera huset så att det blir jättefint. Men i varje bild ser han trött och ledsen ut.

Jag tycker om den långsamma filmningen, humorn och glimtarna av vardagsliv i filmen. Men även om många scener är rofyllda, och jag tycker om att inte veta vad som skall komma härnäst, börjar filmen ändå kännas litet för lång ungefär den sista kvarten. Småstadslivet är inte bara rofyllt, om än händelselöst. Jimmy är helt klart varken kapabel att ta hand om sig själv eller sitt barn. Men så länge inte socialen har gripit in, snubblar han vidare på egen hand. Jag tycker att det är intressant att se hur människor som stöter på honom försöker hjälpa honom och framför allt se till att det lilla barnet inte far illa.

De återkommande Thoreau-citaten och huvudpersonernas dragning till att gå ut i skogen och ut i vattnet gör mig faktiskt litet förbryllad. Skall det betyda att det är naturen som är lösningen på våra problem? Det är inte min längtan, och filmen har inte heller fört mig närmare den övertygelsen. Civilisation, stora städer, asfalt och ett gränslöst utbud är vad som ger mig ro i själen. Fast kanske inte småstadslivet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar