Leo Tolstoj skrev sin pjäs inspirerad av en verklig händelse han läste om i tidningen: en bonde som på sin styvdotters bröllop bekänner att hon fött ett barn som han slagit ihjäl, ett barn han själv var far till. När jag läser detta i programbladet får jag en massa idéer om moraliska frågeställningar jag tror att pjäsen kommer att väcka hos mig: varför bekänna just då? Skulle han kunna bryta den onda cirkeln av beroende och utnyttjande? Skulle han rädda styvdottern från en dålig man, eller dra henne med sig i fallet? Men vad vi får se på scenen är något helt annat: den snåriga historien som leder fram till det svåra slutet.
Jag vet att jag brukar klaga på att Dramaten-publiken skrattar i onödan åt djupt sorgliga repliker, men här är förhållandet det motsatta: då och då säger någon på scenen något så grovhugget och oväntat, att jag fnissar till i ensamhet. Som när Nikita (Simon Norrthon) och Anisja (Tanja Lorentzon) suttit ihopslingrade i en dubbelknut, kysst varandra och gjort upp planer för framtiden som unga älskande, och de sedan som i förbigående nämner att Anisja är gift med Pjotr (Samuel Fröler). Eller när Anisja oroar sig över giftet hon skall ge sin man, och Matrjona (Lil Terselius) fnyser till och säger "Det är medicin!" Hm, det låter inte så kul när jag beskriver det, men på scen var det dråpligt.
Även om jag ibland förfasas över samtidens moraliska förfall, känner jag starkt att skilsmässor, ogifta mödrar och socialbidrag är att föredra framför de hemska intrigerna som pjäsens figurer tar till för att ta sig ut ur, och för den delen även in i, äktenskap som kväver deras livsglädje. Det var mycket modigt av Tolstoj att visa upp till de hårda förhållandena mellan dem som har tillräckligt för att överleva, och dem som är på gränsen till att förlora det. Endast ett fåtal personer försöker hålla fast vid vad som är moraliskt riktigt: Nikitas far Akim (Roberto Gonzalez), Marinka (Sylvia Rauan) och lilla, lilla Anjotka (Methinee Wongtrakoon), men de blir fösta åt sidan av dem med planer och utan betänkligheter.
Tyvärr är jag inte nöjd med hur pjäsen spelas. Många goda skådespelare är malplacerade, till och med en så genomgående säker skådespelerska som Lil Terselius. Samuel Fröler frustar och stammar som en ny Per Oscarsson. Jag får redan efter fem minuter nog av avantgarde-dragspelsmusiken, och därtill känns en del scener som transportsträckor. Men några ljuspunkter finns det. Sylvia Rauan är stark och äkta i varje kort scen hon är med i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är bra som lilla tuffa, hårda Akulina. Alldeles fantastisk är Simon Norrthon som Nikita; som eftertraktad förste älskare, som elak fyllbult, och som ångerfull barnamördare ända in i det hemska slutet.
Uppsättningen är inget mästerverk, men det är ändå synd att så många verkar ha missat den.
Länk till Dramatens sida om Mörkrets makt
Jag har ännu inte hunnit se "Mörkrets makt" - så det jag vill kommentera är det du också skriver om:
SvaraRaderafenomenet med den skrattande publiken.
Jag var häromdagen på premiären av "I väntan på Godot". Pjäsen innehåller verkligen en del komiska (eller tragikomiska) scener som skådespelarna tar väl vara på. Men det är verkligen ingen putslustig komedi, som man kunde tro p g a alla dessa höga skratt. Nästan oavbrutet (ja, inte under slutscenen)skrattades det nervöshögt. Dessutom applåderades det mitt under spelet. Efter det att de två luffarna tagit ett par danssteg. Eller efter slavens tal.
Som om det vore grandiosa solonummer på Operan.
Jag associerar till den moderna människosort som Milan Kundera så ofta skildrar i sina romaner. Hon som tänker på sig själv som den som verkligen inte är lika grå och tråkig som alla de andra, utan är härligt frigjord och okonventionell ....
men som aldrig ser in i sig själv, reflekterar, begrundar.
Lena Kjersén Edman
Det var ett intressant citat av Kundera du hade. Jag har hittills mest tänkt på det som att ängslan och nervositet, som du också nämner: man är så orolig för att konfronteras med något djupt, och längtar efter att få puntera den tryckta stämningen med ett skratt. Men jag kan tänka mig att det ena hänger samman med det andra.
SvaraRadera