Milk

De dokumentära inledningsscenerna visar utgångspunkten för filmen: homosexuella män på en klubb filmas, vänder bort blicken, döljer ansiktet för att inte synas eller kännas igen av arbetskamrater, och så knuffas de in i polisbussar som kriminella. Vad gör man om man riskerar hån och hat för att man vill leva ut sin kärlek? Harvey Milk flyttade till San Fransico, där situationen för homosexuella var mer välkomnande. Men det räckte inte. Det fanns fortfarande människor i grannskapen som ville dem illa och ville ha bort dem. Vad göra?

Harvey Milk var smart. Han organiserade sina homosexuella vänner till en köpbojkott för att få stöd från fackförbundet. Money talks! Pink money talks too! Snabba klipp och längre scener skapar en sammanhängande berättelse om Harvey Milk och hans karriär. Han kan förhandla med andra organisationer och skapa allianser, han kan prata med folk på gatan för att väcka deras engagemang, han talar både med unga som inte vågar komma ut och med lärare nära pensionen som riskerar att avskedas för sin sexuella läggnings skull. För deras skull och för sin skull börjar han sin politiska kamp. År efter år nya valkamper, och så många motgångar. Att han orkar! Men rättvis behandling av homosexuella är ju inte en sakfråga för honom, utan det gäller livet.

Filmen ger en bra bild av den otäcka stämningen av smygande och öppen homofobi. Men den ger också en bra bild av gemenskapen mellan människor som inte vill leva i förtryck, och som hittar vägen att kämpa för det. Det är underbart att se Harvey Milk skratta för sig själv när hans planer går i lås. Och det är underbart att se Sean Penn spela sin roll så säkert, så lysande in i minsta skrattrynka. Han är mycket väl värd sin Oscar för Milk.