Två föräldrapar träffas för att tala om sina elvaåriga söner: den ene sonen har slagit ut en framtand på den andre. Det börjar civiliserat - alla vill få processen överstökad så snabbt och smärtfritt som möjligt. Men oundvikligen poppar det upp ordvändningar och skilda förväntningar som öppnar upp för större meningsskiljaktigheter... större... och större.
Till en början var jag mycket oroad. Paren, särskilt fruarna, satt med sammanknipta knän och hopsnörpta munnar och släppte ur sig ytligheter i minimala pratbubblor. Åh nej, den största Dramaten-klichén av dem alla, den repressiva borgerliga strukturen som undertrycker de sanna känslorna hos stelnade, förljugna par!
Ja, det är förvisso det vi får se, men tack och lov blir det bättre. Civilisationernas fördämningar brister, och de båda paren börjar gräla högljutt och fysiskt. Sarkasmerna haglar, och alla slår mot alla. Intressant, för det får mig att tänka på varför den här sortens gräl känns förlösande, inte ond. Det är dels för att alla personerna är lika mycket attackerare, och ingen reduceras till allas strykpojke.
Dels är det också för att tonläget blir så absurt att pjäsen lämnar realismens domäner, och människoödena inte längre känns personliga. Det är bra! Därför att varje gång de stackars bråkande pojkarna råkar nämnas, skapar verkligheten en falsk (eller äkta?) ton i det vilda grälet och jag får en klump i halsen. Men som tur är vrider pjäsen upp tempot, och jag får skratta så mycket att jag nästan tappar andan. Jag tror att den återhållna stämningen under första halvtimmen gjorde att det efterföljande vansinnet kändes ännu mer intensivt. Härligt!
Länk till Dramatens sida om Massakerguden
Till en början var jag mycket oroad. Paren, särskilt fruarna, satt med sammanknipta knän och hopsnörpta munnar och släppte ur sig ytligheter i minimala pratbubblor. Åh nej, den största Dramaten-klichén av dem alla, den repressiva borgerliga strukturen som undertrycker de sanna känslorna hos stelnade, förljugna par!
Ja, det är förvisso det vi får se, men tack och lov blir det bättre. Civilisationernas fördämningar brister, och de båda paren börjar gräla högljutt och fysiskt. Sarkasmerna haglar, och alla slår mot alla. Intressant, för det får mig att tänka på varför den här sortens gräl känns förlösande, inte ond. Det är dels för att alla personerna är lika mycket attackerare, och ingen reduceras till allas strykpojke.
Dels är det också för att tonläget blir så absurt att pjäsen lämnar realismens domäner, och människoödena inte längre känns personliga. Det är bra! Därför att varje gång de stackars bråkande pojkarna råkar nämnas, skapar verkligheten en falsk (eller äkta?) ton i det vilda grälet och jag får en klump i halsen. Men som tur är vrider pjäsen upp tempot, och jag får skratta så mycket att jag nästan tappar andan. Jag tror att den återhållna stämningen under första halvtimmen gjorde att det efterföljande vansinnet kändes ännu mer intensivt. Härligt!
Länk till Dramatens sida om Massakerguden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar