söndag 1 mars 2009

Bitterfittan på Stadsteatern

Hur skall det gå att berätta om den här föreställningen? Jag har inte läst boken och vet inte om överföringen till teater gör den rättvisa, men jag måste utgå ifrån att den gör det. Det är inte så enkelt att pjäsen måste få stå för sig själv (fast det gör den), för den bygger på så mycket bakomliggande diskussion och uppvällande känslor.

Det börjar med att Sara (Anna Lyons) står bakom en kontrollpanel och berättar om vad som hände när hennes första barn föddes; hur jämställdheten i äktenskapet som de lovat varandra rasade ihop som ett korthus. Med röstförvrängare, bandade repliker och en säker röst berättar Sara engagerat om den nästan skrämmande starka kärleken till barnet, den smärtsamma mjölkstockningen och besvikelsen när mannen lämnar henne ensam veckovis för jobb. Och hennes karriär då? Hur skall det gå med den?

Så här långt är föreställningen mycket bra. Av den personliga berättelsen kan man komma på mycket som måste bli bättre för att inte kvinnor skall bli sittande med hela ansvaret och inget av friheten när ett par har blivit föräldrar. Men så börjar historien sparka åt alla håll. Det är klart att kvinnors underordnade ställning är ett problem såväl på samhällsnivå som i parförhållanden, och måste motverkas på alla plan. Men hur länge skall vi lista orättvisorna istället för att börja räkna upp vad man skall göra åt dem? Är jag för mycket ingenjör, när jag tänker "1. Definiera problemet. 2. Hitta lösningen." -?

Publiken skrattar medkännande åt det mesta (även killen till höger om mig men inte killen till vänster), fast jag tycker att det mesta som sägs är ganska förutsägbart och litet uttjatat. Riktigt obehagligt tycker jag det blir när Sara, journalisten, gör en intervju med Suzanne Brøgger, sin tidigare idol. "Varför har det inte blivit bättre på 30 år?" frågar Sara. (Har det verkligen inte det?) Är det Suzanne Brøggers fel? Jag har aldrig trott på budskapet i "fräls oss ifrån kärleken", men om nu Sara gjorde det, hur förklarar hon då barnet, tvåsamheten och den starka, starka moderskärleken i sitt eget liv?

Om jag vore ute efter att hitta syndabockar, skulle jag kanske peka ut alla kvinnor likt Sara som kompromissar och accepterar alla de här männen som inte orkar lyssna på kvinnoröster, som får lämna familjeförpliktelserna och åka på jobbresor eller grabbhelger; istället för att lämna dem ensamma tills de skärper sig. Jag är också trött på sexistiska skämt från slemmiga chefer, och jag är trött på att få tillsägelser från min chef när jag säger ifrån, men jag är också trött på alla som inte säger ifrån, kvinnor såväl som män. Det låter som att det står värre till i den lilla klaustrofobiska kulturvärlden som vi hör om gång på gång på gång, och jag är glad att jag inte är en del av den. Jag håller mig till de smarta, roliga IT-killarna som hämtar, lämnar och vabbar varje vecka och är lyckliga när de är med sina familjer.

Länk till Stadsteaterns sida om Bitterfittan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar