Det är flera generationers förbannelse som verkar råda över Charlotte Löwenskölds öde. Och det är flera böcker av Selma Lagerlöf som skall vävas samman för Stadsteaterns iscensättning av trilogin. Tidvis blir det mycket som måste berättas fram ganska snabbt, speciellt i inledningen, och dessutom i avslutningen. Det är litet synd; det skapar litet stress under de första minuterna, och det gör att slutet inte blir så intrycksfullt som det skulle kunnat bli. Men däremellan får historien breda ut sig och ta den plats den behöver.
Romansen mellan Charlotte Löwensköld (Sara Sommerfeld) och Karl-Artur Ekenstedt (Gustaf Hammarsten) börjar i en lekfull och lätt ton. Litet för modernt språkbruk för min del, faktiskt, de låter som nutida tonåringar och börjar bete sig lika truligt, särskilt Karl-Artur, som är så envis och självisk på sitt gudfruktiga sätt. Sommerfeld och Hammarsten är bra skådespelare, men här känns de felstämda, och särskilt i de många dialogerna med varandra.
En annan person stämd i ett helt eget tonläge är Thea Sundler (Gunilla Röör). Åh, vilken småaktig liten skvallerkärring! Hennes högtravande prat är läskigt roligt att höra på till en början, men blir mer irriterande allteftersom historien lider och hennes intriger leder till förtvivlan för andra.
Förlovningen mellan Charlotte och Karl-Artur slås upp, och Charlotte får oförskyllt skulden. Åh, så snabba folk är med att sprida falskt skvaller! Men situationen är inte helt tröstlös. Prosten och prostinnan (Lars Edström och Lena Pia Bernhardsson) är trogna vänner till Charlotte, och äktenskapet med brukspatron Henrik Schagerström (Joakim Gräns), som Charlotte nästan lurades in i, blev ändå kärleksfullt och lyckligt.
Även om pjäsen är lång, har det inte riktigt räckt för att få med tillräckligt mycket av den spännande historian om släkten Löwensköld. När jag ser glimtar av sidohistorier önskar jag att jag fått veta mer om dem, även om Charlotte Löwensköld, Thea Sundler, Karl-Artur och hans kloka, starka hustru Anna Svärd (Lotta Östlin-Stenshäll) är bra personer att fokusera på. Det blir ändå en underhållande kväll att vara nöjd med.
Länk till Stadsteaterns sida om Charlotte Löwensköld
Jag tycker att de tre romanerna förlorade på att transkriberas från prosa till dramatik. Till skillnad från recensenterena i SvD och DN hade jag - som har "Anna Svärd" som en av mina favoritböcker - långtråkigt.
SvaraRaderaJag saknade Selma Lagerlöfs speciella berättarton och jag tyckte att den sista scenen led brist på all den fascination som den har i Selma Lagerlöfs sista roman.
Föreställningen var inte lika tradigt berättad som "Blommor av stål" (då gick jag i pausen), men nästan.
Kanske hade jag haft mindre långtråkigt i över tre timar om jag inte kvällen före hade sett en föreställning som grep mig i alla sinnen och på alla plan. Den hade också spännande form - till skillnad från den formlösa "Charlotte Löwensköld".
Årets hittills största teaterupplevelse för mig är Dramatens "Medealand" på Elverket.
Författare: Sara Stridsberg
Regissör: Ingela Olsson
Lena Kjersén Edman
Utan att ha läst böckerna, tror jag på att berättelserna har förlorat på att packas ihop i en enda föreställning. Hoppas att de kan få komma till sin rätt på scenen en annan gång, i en annan uppsättning!
SvaraRadera