Golden Me heter utställningen av Julia Peirones foton på Kulturhuset. Tonårstjejer försöker vara så tuffa, men de är ju så sårbara, hur ilskna de än ser ut! En stor tavla där Peirone har monterat en massa porträtt av enskilda flickor, ser ut som en armé i väntan på fight. Eller nej, mjukare än så, faktiskt. Längs en vägg sitter foton av en intim ägodel olika flickor har lämnat ifrån sig: hårsnoddar. Varje snodd har egen färg och form, olika grad av förslitning och olika många hårstrån ihopsnodda i en trasslig tuss. En diabildsapparat växlar fram bilder av flickor där de framträder som individer. Men det är för litet! Den lilla utställningsytan - varför fick inte flickorna ta större plats? Jag är litet besviken.
Länk till Julia Peirone på Kulturhuset
På en annan våning på Kulturhuset ställer Ann Eringstam ut glassiga foton i bildserien Story Line. "Too Good to be True" och "Before the Storm" visar leende, lyckliga människor i situationer som är så vackra att det nästan är löjligt. Små detaljer visar att det kommer att hända något som rubbar balansen. Men hey, vi är i en Hollywoodfilm, allt kommer att lösa sig på slutet! Tror jag i alla fall.
I bildserien Falling Down får vi se hjältarna från tänkta filmer i stora idolporträtt. De är smala och vackra, har perfekt hy, stora ögon, glänsande hår och snygga kläder - klart de är goda, det ser man ju på dem! Fast parat med fotona finns lika stora fotografier av skurkarna som "behövde" dödas. De personerna är små figurer mot en stor svart bakgrund. Man får titta riktigt noggrant för att se detaljerna som gör dem till individer. De syns inte lika väl som hjältarna.
Än en gång vill jag klaga litet: det är bra att bilderna hänger inom synhåll även för människor som inte vill betala inträde för en specialutställning. Men det är ändå inte schysst att hänga dem runt en rulltrappa. Även Ann Eringstams bilder borde ha fått ta större plats.
Länk till Ann Eringstam på Kulturhuset
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar