tisdag 9 december 2008

Deadwood


Även om jag älskade Lucky Luke som barn, förstod jag mig aldrig riktigt på västerngenren. Man red omkring på hästar, spelade kort på salooner och letade guld. Fast varför? Vad var motivationen? OK, det kanske inte var precis så jag uttryckte mig som tolvåring, men redan då kände jag på mig att det fanns en djupare mening som jag missat.

När jag började se TV-serien Deadwood klarnade det äntligen för mig. Laglösheten, saloonbråken, att hitta en guldklimp och göra av med betalningen samma kväll på kortspel, sprit och kvinnor, att bygga sitt hus från grunden - allt som bara varit ord och klichéer för mig visas upp intill sista svettdroppen, så att jag verkligen kan tänka mig hur det var att leva där och
vad man hade att kämpa för.

Nybyggarsamhället Deadwood i South Dakota existerade i verkligheten, och det finns dokument över saker som hände där och vilka som vistades där. T.ex Wyatt Earp, Calamity Jane och Wild Bill Hickok, som mötte sin död skjuten under ett pokerparti på en bar. Fakta har blandats in och utvecklats i TV-serien, och alla inblandade har blivit fullödiga personligheter i trovärdiga miljöer.

Att samhället saknar lag och någon som utövar den är påtagligt varje dag. Det är den starkes rätt som gäller, och du vet aldrig vem som står beredd att bokstavligt talat hugga dig i ryggen och ta allt du äger. Det är viktigt att förstå när man skall knyta allianser och med vem, och när man skall ta till våld för att bevisa att man har styrkan att slåss för sig själv.

I avsaknad av lag och ordning tar ägaren till The Gem Saloon, Al Swearengen (Ian McShane), chansen att styra invånarna och gärna plocka av dem deras pengar. Swearengens anställda och förtrogna lyder honom blint för att skapa intriger som leder till det resultat vill ha. Ibland tror de att de har kommit på något smart sätt att lura till sig en andel av vad Swearengen räknade med. Det är en list som aldrig fungerar. Förr eller senare blir de inkallade till en Swearengen med en uppsyn som ett åskmoln. Inför hans tigande och svarta uppsyn bryter de ihop en efter en, erkänner vad de försökt göra och får sitt straff. Ian McShane gör ett fantastiskt jobb med att antyda det hot som krävs för att hans makt inte skall ifrågasättas. Swearengen är klädd i en proper kritstrecksrandig kostym - varje dag, år ut och år in. När man ser honom dra den över sitt solkiga underställ varje morgon, solkigare för varje dag, får man en idé om hygienen på den tiden.

En av Swearengens lakejer är E.B. Farnum (William Sanderson), som efter att ha blivit hunsad hela dagen går hem och tar ut sin vrede på sin stackars kock och tjänsteande. Deadwoods läkare Doc Cochran (Brad Dourif) visar med varje suck och min hur långt från läkaridealet är, när han lappar ihop invånarna före och efter slagsmål och ger bordellflickorna salvor så att de kan fortsätta jobba igen så snart som möjligt.

När Cy Tolliver (Powers Boothe) drar in i Deadwood och öppnar en något elegantare saloon och bordell, The Bella Union, rubbas maktbalansen. Förhandlingarna och krigshandlingarna mellan Tolliver och Swearengen är fascinerande. Detsamma kan man säga om de båda prostituerade, Trixie (Paula Malcomson) och Joanie Stubbs (Kim Dickens), två olika men intressanta, smarta kvinnor som gör vad de kan för att klara sig i en manlig värld.

Calamity Jane är en tredje kvinna i serien, som slår över åt fyllbultshållet för att inte avfärdas på grund av sin kvinnlighet. Hon är alltid smutsig, full eller bakis, och svär och gormar mer än männen hon umgås med. I ett val mellan att vara ljuv och behaglig för männen eller att bli en av dem, har hon valt det senare, men blir ändå som en underlig, androgyn mellanvarelse.

En härlig återkommande scen är när Al Swearengen kliver ut på sin balkong och ser männen som går förbi, till sina lotter för guldvaskning, till saloonerna för att göra av med pengar. Med bara en bred grusväg kantad av några få hus är det lätt att få överblick över vad som händer bara genom att se sig omkring.

Fler och fler lycksökare drar in i Deadwood, med mer intriger, telegrafi, en lokaltidning och smittkoppor. Kampen om makten blir mer komplicerad och ännu mer våldsam. Det är obehagligt, men så trovärdigt och så otroligt spännande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar